Framtidens kommunikatör – lev som du lär!

I digitaliseringens spår ser vi en ökad automatisering av många olika tjänster. Över 50% av dagens anställda beräknas kunna ersättas av digital teknik under de kommande två decennierna. Yrken som kräver fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandling, förmåga att övertala, och omtanke om andra människor har lägst sannolikhet att ersättas. Kan vara lätt att tycka att kommunikatörsjobbet faller under denna kategori av mjuka jobb. Men faktum är att det idag bara är en del av gruppen kommunikatörer som jobbar på det sättet.

I yrkesbeteckningen ”företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänstemän” beräknas till exempel 46% av jobben kunna datoriseras. Det finns datorer som skriver texter. Det finns robotjournalister som skriver artiklar som läsarna inte kan se skillnad på om det är en person eller robot som skrivit. Hur snabbt kommer denna utveckling gå? När är vi där?

Jag är övertygad om att det fortsatt kommer finnas ett stort behov av kommunikatörer. OM vi lyckas förändra vår roll. Vi kan bli en del av organisationers framgångsfaktorer i det digitala paradigmskiftet.

Det krävs ledarskap i en föränderlig värld

Organisationsförändringar i alla dess former är alltid smärtsamma. Kommande decennier kommer organisationerna genomgå stora förändringar i digitaliseringens spår som inte bara påverkar organisationen och dess medarbetare internt, utan även vårt samhälle i stort. Hur väl organisationerna hantera övergången till automatisering och digitalisering, hur de hanterar sina medarbetare och deras kompetensutveckling längs vägen, kommer ge kraftiga svallvågor i hela samhället. Kommer vi få stora grupper av medborgare som står utanför arbetsmarknaden för det inte gjorts ett kompetensskifte inom organisationerna? Det skapar risk för ökat utanförskap, frustration, känsla av maktlöshet och betydelselöshet. Samtidigt kommer vi ha stor kompetensbrist inom andra områden. Vad gör detta med organisationerna? Medborgarna? Samhället? Det pratas mycket om den höga arbetslösheten i Malmö. Men inte lika mycket om hur svårt teknikföretagen i Malmö har att rekrytera den kompetens de behöver.

I en oförutsägbar värld behöver medarbetarna någon att ta rygg på, någon som visar vägen. Det behövs ledarskap. Framgångsrika ledare är kommunikativa, retoriska och så väl empatiska som sympatiska. Det krävs känsla, engagemang och driv hos ledarna – i en föränderlig värld är det just känslorna som blossar upp. En förändring man inte själv valt upplevs ofta otrygg och berör starkt på ett personligt plan.

Lev som du lär!

Vi har länge pratat om kommunikativa ledare inom kommunikationsbranschen. Men vi kan inte fortsätta göra det enbart på ett teoretiskt plan, via t.ex. coachning, checklistor, utbildningar etc. Kommunikatörer och kommunikationschefer måste börja vara förebilder. Vi måste leva som vi lär. Vi måste vara de förebilder som ledarna kan ta rygg på ur ett kommunikativt perspektiv. Kommunikation kan inte enbart vara ett distanserat stöd på beställning.

Det är inte förtroendeingivande att coacha någon annan i presentationsteknik om man inte själv är bra på att stå på scen och få med sig en hel publik. Man måste som ledare kunna se skillnaden kommunikation och t.ex. ett bra tal kan göra. Man måste kunna tänka ”Jag vill bli som hen!” för att förmå sig att genomgå den stora personliga förändring och utveckling som krävs för att ”få med sig massorna” i en omfattande förändringsresa.

Att bli kommunikativ är visst en färdighet som man kan lära sig. Men det krävs en helt annan kraft och personlig utveckling hos personen att mästra den kommunikativa färdigheten jämfört med att t.ex. lära sig ekonomi.

Kommunikatören som inspiratör

Kommunikatörer kan vara den samarbetspart som jobbar med ledarens kommunikativa personliga utveckling, men jag tror också vi ska vara de som underlättar för ledaren att få med sig medarbetarna på en förändringsresa genom att själva vara inspiratörer.

Ledaren kan inte vara överallt hela tiden, och jag tror kommunikatörer och kommunikationschefer kan vara de som tillsammans med ledaren arbetar med att påverka och få med sig medarbetarna, vara inspiratörerna och vägledarna i förändringsresan. Jag tror förmågor som att övertyga, övertala och påverka blir viktiga kompetenser hos framtidens kommunikatörer och kommunikationschefer.

Min personliga reflektion är att många av oss kommunikatörer i praktiken är för dåliga på detta och att det är det som gör att vi har svårt att få kommunikationen som expertområde att vinna mark – för vi kan inte sälja in det tillräckligt bra. Vi är inte levande bevis på kommunikationens kraft. Vi är i mångt och mycket akademiker med stor expertis på ett teoretiskt plan.

Satsa på personlig utveckling

Med ovan i hänseende tror jag den personliga utvecklingen framöver blir oerhört viktig för kommunikatörer och kommunikationschefer. Vi måste jobba med oss själva som individer, stärka vår självinsikt, träna upp oss i kompetenser som retorik, presentations-teknik, framförande, påverkan m.m. Vi kan det alla på ett teoretiskt plan – vem har inte läst retorik? – men det är en annan sak att omsätta det i praktiken.

Jag kan ta mig själv som exempel. Ett av min uppdrag är att få min organisation att börja jobba med sociala medier på ett bra sätt. Det är en förändringsresa för många av min kommunikatörskollegor och andra medarbetare i organisationen. Jag övar ständigt på att bli bättre på att påverka, på att tala, att stå på scen – och det är fortfarande energidränerande, trots ständig övning, för det faller inte min personlighet naturligt att göra det. Men det krävs. Hur kan jag annars få med mig andra på den förändringsresa som sociala medier innebär? Det räcker inte med min expertiskunskap inom sociala medier. Jag måste leva som jag lär. Om jag inte själv är aktiv i sociala medier, är synlig där, kommunicerar på det sättet i sociala medier som jag säger till andra att göra, blir jag inte trovärdig. Jag måste bevisa att det är möjligt att nå ut i bruset. Och jag måste samtidigt kunna övertyga och påverka, men framförallt inspirera andra att vilja göra det samma. Här har jag en bit kvar. Men den personliga utvecklingen är den största biten som jag måste jobba med framöver.

Jag tror det är viktigt för alla yrkesgrupper att framöver jobba med personlig utveckling, men framförallt för kommunikatörer. Vi ”kräver” av ledare en personlig förändring och utveckling när de ska bli mer kommunikativa – att vara kommunikativ är inte enbart en färdighet (som ekonomi), den gör något med oss som personer och individer. Detta måste vi kommunikatörer mer kunna relatera till, prata om och förstå.

Källor:

http://newsvoice.se/2015/05/03/datorer-som-skriver-akademisk-text-och-robotjournalister-borjar-ersatta-manniskor/

http://spraktidningen.se/blogg/lasare-kan-inte-skilja-pa-texter-skrivna-av-journalister-och-datorer

http://stratresearch.se/wp-content/uploads/varannat-jobb-automatiseras.pdf

https://sverigeskommunikatorer.se/nyheter/personlig-utveckling-leder-till-professionell-uteckling-del-1/

”Jag tycker inte vi ska svara på det” – om sociala medier och demokrati

”Jag tycker inte vi ska svara på det” eller ”Jag tar inte den diskussionen på Facebook” – de kommentarerna får vi ofta i vårt arbete som redaktörer för Malmö stads huvudkonton i sociala medier. Det är en fullt mänsklig reaktion på det hårda samtalsklimat som idag råder i den polariserade debatten i sociala medier.

Sedan början av 2015 har polariseringen i samhällsdebatten märkts av särskilt mycket på Malmö stads  huvudkonton på Facebook och Twitter. Malmö stads konton har blivit en plattform för dialog mellan olika åsikter, men också en plats där medborgare ventilerar sin frustration, sitt hat och sina fördomar, inte alltid riktat direkt mot kommunen, men mot samhället i stort. Kommunen är inte ensam om detta. Tidningar och mediehus har flera år haft stora utmaningar i att moderera kommentarsfälten på deras artiklar och nyheter. Vissa har gått så långt att de stängt ner möjligheten till att kommentera.

I vissa polariserade diskussioner i Malmö stads sociala kanaler ifrågasätts de demokratiska principerna som bygger det svenska samhället. I en hel del fall finns också en bristande kunskap om de demokratiska principerna samt om en kommuns uppdrag och gränsdragningar mot andra offentliga institutioner. Möjligtvis är det så att medborgarna vänder sig till kommunen för den är mest känd bland offentliga institutioner.

Vad händer med demokratin i en tid då det är möjligt att undvika oliktänkande och enbart få sin egen världsbild bekräftad, oavsett hur denna ser ut, där åsikter sprids oreflekterat (ofta i form av artiklar som liknar journalistik i sin form) och faktaresistensen blir alltmer utbredd? Vem är demokratins väktare och försvarare?

Ändrade förutsättningar

Kommuner har en lång tradition av att jobba med demokratifrämjande aktiviteter. Skolorna och biblioteken har uttalade uppdrag att arbeta med utbildning och informationsinsatser för att öka demokratimedvetenheten, och ofta arbetar ännu fler instanser inom kommunen med demokratifrämjande insatser på olika nivåer och på olika sätt. Det är en komplex palett av insatser.

Vårt samhälle befinner sig i ett digitalt paradigmskifte. Redan nu ser vi förändrade interaktionsmönster i sociala medier, söktjänsternas filterbubblor och Facebooks algoritmer skapar förutsättningar för en mindre diversifierad världsbild , medievanorna har förändrats och förväntningarna på offentliga myndigheter har förändrats. Om kommuner ska ha framgångar i sitt demokratifrämjande arbete så är den digitala arenan en given plats.

Vi befinner oss i ett digitaliserat och polariserat samhälle, där många diskussioner, mycket hat och många fördomar sker i digitala forum. I ett sådant sammanhang får myndigheter en förstärkt roll som neutral part med ansvar för att stå för fakta och korrekt information om de demokratiska principer som bygger vårt samhälle.

Andra offentliga organisationer agerar med kampanjer som t.ex. #källkritik (SCB) och #migtalks (Migrationsverket). Även MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har gör en stor insats kopplat till källkritik.

Den fria journalistiken har också en avgörande roll i ett demokratiskt samhälle. Deras granskande arbete är av oerhörd vikt. Men det är inte ett ämne som kommer beröras i detta blogginlägg.

Demokratin riskerar att hotas av tystnad och passivitet

Malmö stad blir allt oftare ifrågasatt och det görs försök att trötta ut och bryta ner demokratiska ståndpunkter med olika mer eller mindre välformulerade argument. Samtalen i sociala medier har som regel flera läsare och en större publik även om det kan uppfattas som en dialog med en individ. Hur vi som kommun svarar och agerar i dessa sammanhang får därför också en större spridning än ett samtal mellan två individer via telefon eller mejl. Hur uppfattas vi som kommun av publiken? Står vi uppför demokratin, grundläggande värderingar och mänskliga rätter? Vårt agerande skapar förutsättningar för förtroendet för oss som kommun och för demokratin i stort. Om medborgarna saknar tillit till eller har bristande förtroende för oss som kommun, minskar förutsättningar för oss att fatta beslut eller genomföra insatser som får bred acceptans i vårt samhälle.

Regeringen kom 2013 ut med en skrivelse som heter ”En politik för en levande demokrati” där de menar att demokratin riskerar att hotas av tystnad och passivitet. Det är alltid viktigt att stå upp för de demokratiska principerna, och som offentlig institution arbeta för en ökad demokratisk medvetenhet.

Demokratins väktare och försvarare

Demokratin kan aldrig tas för given. Vi måste alla medverka för att upprätthålla demokratin.

I Regeringsformen (1 kap, 2 §) uttrycks det väldigt tydligt att det allmänna, dvs. stat, landsting och kommun, ska värna och stärka demokratin:

”Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.”

Det ger stat, landsting och kommun i uppdrag att agera som demokratins väktare och försvarare.

Vi måste nu inleda samtal om hur vi gör det i ett digitaliserat och polariserat samhälle. Hur ser en kommuns demokratifrämjande arbetet ut då?

Ett utsatt och tufft jobb

Att sitta som kommunanställd och vara demokratins försvarare i sociala medier är inte lätt. I Malmö stad testar vi oss fram. Läs gärna kommentarstråden i detta Facebookinlägg om våldsbejakande extremism.

Reaktionerna internt varierar efteråt. Vissa tycker det är en jättebra insats. Andra tycker att vi inte alls borde gå in och svara i den utsträckningen. Det är ett tecken på en oenighet eller möjligen okunskap kring kommunens roll i ett sådant här sammanhang, och att frågan måste diskuteras.

Om kommunen inte är aktiv i sådana sammanhang – vad kan hända då? Vad leder det till? Vad är riskerna respektive fördelarna?

Om kommunen ska vara aktiva i dessa samtal finns det även ett annat perspektiv – hur stödjer arbetsgivaren? Fysisk säkerhet vid hot och trakasserier? Debriefing efter en tung arbetsdag? Roterande arbetsschema? Övning och utbildning i svåra samtal i sociala medier?

Reflektioner från Linda Nordgren och Frida Leander, kommunikationsavdelningen, stadskontoret, Malmö stad

Läs mer:

Regeringsformen

Regeringsskrivelse ”En politik för en levande demokrati”

Periscope och skolan

De senaste veckorna har det blivit en diskussion i våra skolor om Periscope. Ett par lärare vid olika skolor har blivit smygfilmade och det har skrivits kommentarer till klippet som varit kränkande för läraren. Frågan om huruvida detta är olagligt eller inte, och om man ska polisanmäla dök upp.

Är det olagligt?

Är det olagligt att smygfilma en lärare? NEJ. Det är det inte. Enligt lag får du filma och fotografera fritt i offentliga miljöer utan medgivande och tillstånd. Det är bara i privata utrymme som det är olagligt att smygfotografera (bostad, toalett, omklädningsrum eller annat liknande). Om det är förbjudet att filma eller fotografera så ska detta tydligt framgå. En skola är inte allmän plats och rektorn kan alltså besluta att det inte är tillåtet att filma och fotografera i t.ex. ett klassrum. Men då ska detta tydligt framgå. Och om någon skulle bryta mot denna ordningsregel så är det inte olagligt, dvs. det kan inte polisanmälas. De enda sanktionerna som kan delas ut är av skolan själv.

Är det olagligt att lägga ut filmen utan lärarens samtycke? Nej. Det är det inte enligt PUL. Filmen anses vara en ostrukturerad handling och får därmed publiceras utan samtycke.

Det som kan vara straffbart är om en publicering är kränkande. Men det ska rätt mycket till för att något straffrättsligt ska anses vara kränkande, även om det såklart är oerhört obehagligt för den enskilde läraren som utsätts för detta. Tycker man som skola/lärare att det är viktigt att polisanmäla för att man tycker att kränkningen är så pass allvarlig så kan man så klart göra det, finns inget som hindrar det. Men man ska också ha i åtanke att polisanmälningar av minderåriga elever vanligtvis inte blir föremål för någon utredning från polisens sida. Fundera därför igenom vad du vill uppnå med en eventuell polisanmälan. Det är bättre att hantera händelsen inom skolans ordinarie rutiner som används t.ex. när skolans ordningsregler bryts.

Det handlar inte om nätet utan om människor och hur vi agerar mot varann

Sen är inte allt som är lagligt lämpligt. Det som skett är så klart inte lämpligt eller bra på något sätt. Våra ungdomar ger sig ut i en digital värld som fortfarande är ny och där det inte finns många vuxna som hjälper till att dra gränser. Men förbud är ofta ingen framgångsrik väg. Elza Dunkels, docent vid Umeå universitet, säger “Att blockera åtkomst för visst innehåll från skolans datorer kan låta vettigt, men är egentligen en riskabel lösning som i värsta fall får motsatt effekt: barnen får inte chansen att under vuxen ledning förstå potentiella faror på nätet.” Läs hela blogginlägget här: Blockering utsätter barn för större fara .

Vi måste stötta och skapa en trygg nätanvändning för ungdomarna. Men framförallt handlar det om att prata om hur vi bemöter varandra. Nätet är bara en arena av många där mobbing och kränkningar föregår. Här har både föräldrar och skolan en roll att prata med ungdomarna, och även prata om konkreta exempel, som Periscope t.ex. Sara Bruun, lärare i engelska och tyska för årskurs 6–9 vid Furutorpskolan i Vinslöv, har bloggat om hur hon har använt lektioner till att diskutera Periscope och dess användning med sina elever. Läs inlägget här och få konkreta tips på hur du kan göra.

Vad är Periscope?

Periscope är en app skapad av Twitter, och du måste ha ett Twitterkonto för att kunna använda Twitter. Med appen filmar du och livestreamar, och andra har möjlighet att kommentera ditt inlägg. Läs mer om hur det fungerar här.

Who transforms the big IT consultancies?

Almost everybody are talking about digital transformation, digital first and user experience. Management consultants, Enterprise Architects, Business Analysts etcetera are in demand more than ever before. We have plenty of frameworks and methodologies to rely on and work with, and many are constantly being refined. The need for change is increasingly important and organizations are being forced to reinvent themselves at an increasing rate in order to stay ahead of competition or even to prevent themselves from dying.
 

Who do we turn to for advice and help on the journey?

Everyone agrees and adopts to new ideas and are talking about the importance of cultural change and working with lean or agile methods. For some time now people and their user experience – both within the organization and outside it – are getting more and more attention.

“The simple fact is that in a global company of 400,000+ employees mostly geared towards IT infrastructure projects, the acquisition of a silo of 100-odd designers is unlikely to have much impact. In terms of cultural impact it is so diluted that it practically qualifies as homeopathy.”

Rob Gillham, Head of Insight at Foolproof (from The Consultant-ization of UX)

I suggest the gut feeling and inherent trust in the major players of the arena are often misplaced. On each market there are a number of large IT consultancies whose reputation is bound to be shaken up by the fact that they do not exhibit any signs of actually taking their own medicine.
 

Use Consultants wisely

There is also the fact that most of the big IT consultancies once “helped” create many of the legacy problems that we are now left to deal with,  when trying to modernize the business capabilities. An excellent business model, until everyone realizes what is going on. For a more nuanced and in-depth analysis of the problem, please read Tom Graves “Big-consultancies and bridging the chasm” and “Big-consultancies and getting it right“.
 
There are of course many bright people at big IT consultancies that can do a lot of good for many organizations. So I am not saying stay clear of them, but I am saying be aware and start questioning your gut feeling – and make more informed decisions.

Kluvna känslor inför känsloladdad kommunikation

VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED?! Det är rubriken på ett uppmärksammat Facebook-inlägg som gjordes i söndags under signaturen ”Lundapolisen Tobbe”. Ett väldigt starkt och känslomässigt berättande om ett ensamkommande flyktingbarn som försökt ta sitt liv.

”För 25 minuter sedan hängde du dig. 16 år gammal, bara ett barn. Men som av en ofattbar slump kom din vän in i rummet och lyckades dra loss dig från snaran. Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ner dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden. Jag gör allt i min makt för att få dig att vara stilla samtidigt som jag försöker behålla balansen när ambulansen hastigt rycker och kränger fram och tillbaka. En ny ångestattack sköljer över dig och du får ytterligare ett utbrott. Gråten och skriken återkommer och du börjar slå vilt omkring dig i ett desperat försök att slita dig ur mitt grepp”.

Ett utdrag från textens inledning som exemplifierar ton, ordval och den dramaturgi som genomsyrar inlägget. Det postades på Lundapolisens Facebook-sida, tillsammans med en bild på ett brinnande jordklot.

Du har säkert redan uppmärksammat inlägget då det, i skrivande stund, gillats av hela 146 615 personer och delats av 58 536. Sydsvenskan rapporterade bara några timmar efter inläggets publicering att ”Lundapolisen hyllas för sitt Facebook-inlägg om flyktingbarn”, en artikel som också blivit toppdelad enligt tidningens egna siffror.

Lundapolisens strategi för sociala medier, framförallt Facebook, har också prisats av Lunds kommun. 2013 belönades myndigheten med kommunens förebyggandepris och 10 000 kronor med följande motivering:

”Med stor värme, respekt för människor och ett smittande engagemang har de genom rak och tydlig kommunikation bjudit in allmänheten att ta del av polisens vardag och gärning”.

Fula Gubbar

På JO:s bord

Men faktum är att alla inte är lika positivt inställda till polismyndighetens nya metoder för att skapa dialog och berätta om sitt arbete. Det har även höjts röster runt om i landet som undrar va fan polisen håller på med och tidigare inlägg har också hamnat på Justitieombudsmannens bord. En sökning i JO:s diarium visar att svenska polismyndigheter anmälts 24 gånger (sedan 2012) för uttalanden, inlägg och kommentarer på Facebook. Av dessa berör två anmälningar polismyndigheten i Lund, men även Malmö och Helsingborg finns på listan.

I ett fall från 2013, gällande en anmälan mot polismyndigheterna i Kronobergs- och Stockholms län, uttrycker JO sina synpunkter på följande sätt:

”Flera av inläggen har ett innehåll som gör att sakligheten kan ifrågasättas. De präglas bitvis av en raljerande ton som är mindre lämplig för den som företräder polisen. Det kan även diskuteras i vilken utsträckning beskrivningar av människor i en utsatt situation överhuvudtaget lämpar sig för polisens inlägg i sociala medier. Vidare bör utgångspunkten vara att man som företrädare för polisen i sociala medier är återhållsam med att uttrycka personliga känslor inför sina arbetsuppgifter för att inte äventyra tilltron till polisens saklighet och opartiskhet”.

Frågan är vad polisen egentligen kommunicerar mellan raderna när de själva blir föremål för granskning och inspektion?

Är antalet delningar och likes verkligen ett kvitto på allmänhetens förtroende för en myndighet?

Och hur långt kan en offentlig aktör gå i sin strävan att nå ut till medborgare för att skapa intresse och engagemang för viktiga samhällsfrågor?

Vad tycker du?

För mer läsning:

Lundapolisens Facebook-inlägg

Humor och information på Facebook tog hem förebyggandepriset 2013

JO:s beslut gällande anmälan mot polismyndigheterna i Kronobergs län och Stockholms län

________________________

Detta är ett gästinlägg från min fantastiska kollega Nadia Bhere, som väcker relevanta frågor. Och nej, likes och delningar är inte kvittot på allmänhetens förtroende för en myndighet. Men sociala medier är ett bra sätt för myndigheter att arbeta med transparens som är en viktig del i den demokratiska processen. Det är också ett sätt att lyfta personerna som jobbar i myndigheterna – visa att de inte är kallsinniga robotar som jobbar oreflekterat i en trög byråkratisk apparat. Sen är det helt klart en balansgång att jobba med storytelling när man som myndighet lever med det lagstadgade kravet på saklighet och objektivitet. Personligen gillar jag polisens arbete i sociala medier, men har samtidigt full förståelse för att det på många sätt inte är okomplicerat och därmed är det också ett modigt kommunikationsval.
//Linda

Kommunen som motvikt på sociala medier (?)

Medielandskapet har förändrats i och med internet och sociala medier, det är ingen nyhet. Med det kommer så klart även en förändrad mediekonsumtion. Idag är det en (stor) del som i princip får all sin nyhetsrapportering via sociala medier. De läser det som deras vänner på Facebook och de som dem följer på Twitter delar, skriver och sprider vidare. Och det är ju inte så lite det – det delas mycket material, så väl tidningsartiklar som blogginlägg, bilder m.m. På sociala medier låter vi i princip vänner, bekanta och följare sålla åt oss i informationsöverflödet. Vilket i och för sig känns vettigt på ett sätt. Man kanske har tidsbrist, man tycker kanske det är lite dyrt att prenumerera på dagstidning, eller av annan anledning. Det finns dock en baksida.

Våra vänner väljer våra nyheter till oss

Oftast väljer vi att följa likasinnade på Twitter, personer som är intresserade av samma (smala) spår som vi själv. Vännerna på Facebook är kanske till stor del de personer vi umgås med i vardagen och därmed antagligen också personer med liknande värderingar som oss själva. Det gör att det vi får till oss i våra sociala kanaler är väldigt färgat, och oftast något som förstärker våra egna och vännernas redan existerande värderingar.  Vi delar ju sådant som vi kan känna igen oss i, eller sådant som på annat sätt berör eller upprör oss. Det gör att vi sällan ställs inför nyheter, artiklar, krönikor eller blogginlägg som ger oss en annan nyanserad bild och utmanar vårt sätt att se på samhället, omvärlden och våra medmänniskor. Är detta vår enda (eller största) mediekälla så skapar det polariserade grupper kring olika ämnen, händelser etc. i samhället. Inte sällan träffar kommunen båda dessa grupper i sociala medier.

Kommunens sociala kanaler – en mötespunkt?

Det är säkerligen fler kommuner än Malmö stad som idag upplever en problematik kring att hitta långsiktiga hållbara lösningar för de socialt utsatta EU-medborgare som kommer till Sverige med hopp om att hitta försörjning och ett bättre liv. Hur dessa lösningar ska se ut är så väl en nationell som kommunal fråga, och som beslutas av våra politiker. I detta har jag ingen roll. Men att jobba med kommunikationen kring denna situation och möta Malmöborna i sociala medier kring dessa frågor har fått mig att fundera en hel del.

Det är idag två väldigt polariserade grupper medborgare som kommunen träffar i sociala medier i denna fråga. En del som är oerhört upprörda för att kommunen inte gör mer för den här gruppen socialt utsatta människor. De efterlyser härbärgen och fler humanitära insatser. Å andra sidan finns de som tycker att det är en förskräcklig situation i staden – att se tältlägrena och de osanitära förhållande som medföljer. De är upprörda för att kommunen tillåter nedskräpning av staden, att kommunen inte avhyser tältlägrena och förbjuder tiggeri. På båda sidorna är känslorna starka och det märks att frågan berör och upprör.

FB2

Våra egna små sociala mediebubblor

Båda grupperna är stärkta i sina övertygelser och sin upplevda känsla. Flertalet tillfällen kommer uttryck i stil med “hela samhället ser och vill, men inte ni på kommunen”. Och jag tvivlar inte på att detta är en sann upplevelse för personerna ifråga. För säkerligen är hela deras Facebook- och Twitterflöde lika övertygad om samma sak som de själva, och det representerar deras (upplevda) samhälle – det finns ett konsensus inom den egna sociala mediesfären. När dagstidningen var den källa de flesta fick sin dagliga mediedos från fick alla samma information (visserligen läste inte alla allt, men ni förstår vad jag menar), vilket skapade förutsättningar för att nyansera en situation på ett visst sätt för medborgarna. Vi levde alla i samma mediebubbla. Idag ser det helt annorlunda ut. Det är små mediebubblor med olika förutsättningar.

På kommunens sociala medier så möts alla dessa bubblor.Det har varit en relativt ny situation för oss. Och i ovan nämnda fråga har det känts både tufft och utmanande. Det är hårda ord, upprörda känslor, stark kritik mot kommunen. Stundtals har jag kollegor som ifrågasätter om vi ens ska svara. Ibland blir det även hätska diskussioner mellan de polariserade grupperna som helt plötsligt möts på kommunens sida, och det blir en utmaning att moderera diskussionen.

fb3

Är kommunen rustad för dialog i sociala medier?

Det är lätt att som kommun gå ut med fanan högt och säga att vi ska vara i sociala medier – “kommunikation är viktigt, vi vill ha dialog med medborgarna.” Men det blir tuffare när det väl bränner till så här. För i ärlighetens namn så är detta inget vi är vana att hantera. De flesta frågor och kommentarer som kommer in till en kommun i sociala medier är mer kundtjänstliknande.

Men det är i dessa brännande frågor vi som kommun har en möjlighet att göra skillnad med dialog i sociala medier. Vi blir en av de arenor där dessa grupper möts då de vänder sig till oss eftersom vi har en roll i frågan. Vi har möjligheten att nyansera bilden för båda grupperna. Vi har också en möjlighet att förklara och förtydliga på vilket sätt de som medborgare kan påverka, hur kommunen och närdemokratin fungerar, vilka skyldigheter kommunen har, vilka lagar som gäller, varför kommunen agerar som den gör eller inte gör etc.

fb

Det är en möjlighet. Men den är inte given. Och den är inte lätt. Den väcker både tankar och känslor hos mig själv varje dag på jobbet. Och när det är sådana här brännande frågor är det svårt att låta bli att inte beröras personligen. Jag förstår mina kollegor som vill låta bli att svara. Det är tufft och tungt. Det är ett språk vi inte är vana vid. “Troll” säger vissa. Och ja, de finns också. Men i en del sammanhang är det egentligen väldigt upprörda och övertygade människor, som tar ut en frustration i ett språk som har blivit väldigt vanligt på internet och i sociala medier. Ett språk som vi inte är vana att bemöta i vårt yrke som kommunikatörer i en kommun. Men så ser samhället och medielandskapet ut idag. Det kan vi inte blunda för.

Jag tror därför det är viktigt för oss som kommuner att börja ställa oss frågan om vi är beredda på att ta dialogen i sociala medier. Hur ser vår beredskap, kompetens och våra resurser ut för det? Och är det verkligen kommunikatörerna som ska föra dialogen i sociala medier? Vad för roll ska vi (egentligen) ha som kommun i sociala medier?

Så gör du ett (snyggt och bra) Facebook-inlägg

Är du en av dem som kan fila på en artikel i en timme, vrida och vända på rubriken – och sen när artikeln ska spridas i sociala medier slänger du ihop nått på 2 min och publicerar lite i all hast? Du är inte ensam. Sociala medier har ju ryktet om sig att vara nått snabbt och enkelt. Det stämmer på mottagarsidan. Men precis som vi lever på vårt innehåll i alla andra kanaler gör vi det även i sociala medier, och framförallt på Facebook.

Detta är väldigt vanligt i organisationen jag jobbar i. Jag såg därför behovet av att göra en steg för steg manual för hur man gör ett bra Facebook-inlägg. Kanske fler som har nytta av den och delar den därför även här med er!

Vi lever på vårt innehåll!

Vill vi nå ut i sociala medier måste vårt innehåll vara relevant, socialt och bjuda på något av värde till dem som följer oss. Och det måste vara snyggt och tilltalande. Om dessa kriterier uppfylls så interagerar också våra följare med inlägget, och inlägget får organisk spridning på Facebook.

Om Facebook däremot märker att ingen tycker att inlägget är bra och relevant så vill Facebook inte söla ner sina användares flöde med det, och drar ner den organiska spridningen. Facebook vill ju hålla sina följare så länge som möjligt i flödet och då måste de se till att de endast sprider och boostar sådant som följarna vill ha (förutom om du betalar givetvis). Och om ditt inlägg ändå inte får spridning så var ju de där 2 minuterna helt onödiga – samt att du missat att få uppmärksamhet till din artikel.

Lägg tid på ditt Facebook-inlägg

Så, nästa gång, lägg lite tid på ditt Facebook-inlägg. Vad tycker du själv är tilltalande i ditt Facebook-flöde? Vad får dig att klicka på en länk via Facebook? Först och främst måste det ju kanske vara en lite säljande och tilltalande text så att jag vet vad jag kan förvänta mig när jag klickar på länken. Att enbart skriva ”Här är vårt nyhetsbrev!” är kanske inte så lockande? Och bilder är ju alltid bra. Både för att det oftast är tilltalande för följarna men också för att Facebook faktiskt viktar bilder och filmer högre än länkar och enbart text – dvs. du får per automatik en extra kick i din spridning om du har lagt upp en bild.

inlagg2

Det finns inga mediekanaler där vi får uppmärksamhet om vi inte gör ett snyggt genomarbetat jobb – och även våra insatser i sociala medier speglar och påverkar vårt varumärke.

Här är en steg för steg guide till hur du gör ett snyggt och bra Facebook-inlägg

Facebook – personlig profil vs. gilla-sida

I kommunen där jag jobbar har vi flertalet medarbetare och verksamheter som startar profiler på Facebook istället för gilla-sidor. Jag skrev därför ett blogginlägg om det på vårt intranät, samt la till ett nytt stycke i vår sociala mediehandbok om detta. Jag tänkte att jag lika bra kunde dela det här med er också, ifall någon skulle stöta på liknande problematik i sina organisationer.

Blogginlägget:

Som verksamhet ska man ha en företagssida på Facebook, en så kallad gilla-sida. Man får inte har en personlig profil.

Varför får man inte ha en personlig profil som fritidsgård eller annan verksamhet på Facebook?

Facebook har en tydlig policy att alla personliga profilsidor ska vara kopplade till en faktisk individ och hens riktiga namn. Facebook har denna policy för att i så stor utsträckning som möjligt se till att Facebook är ett säkert nätverk, dvs. att det inte finns anonyma eller falska konto – personer som utger sig för att vara någon annan, och som kanske använder det för att trakassera andra.

Vill man kommunicera och finnas på Facebook utifrån en organisation så finns det gilla-sidor för detta ändamål. Ni må ha hur goda avsikter som helst med att använda en personlig profil istället för en gilla-sida för er verksamhet, men ni går emot Facebooks policy och kommer de på er så ändrar de automatiskt er personliga profil till en gilla-sida – och i värsta fall tar de bort er personliga profil helt. Och då måste ni be om tillåtelse från Facebook för att kunna starta en gilla-sida med samma namn som den profil de stängde ner. Som myndighet är det inte ok på något sätt att inte följa de policys och riktlinjer som de tjänster vi använder oss av har. Vi ska därför följa Facebooks policy i detta fall.

Men en gilla-sida uppfyller inte våra behov av kommunikation med vår målgrupp!

En gilla-sida fungerar på liknande sätt som en personlig profil. De stora skillnaderna är att en gilla-sida är helt öppen och att du som gilla-sida inte har samma möjligheter att kontakta andra personer på Facebook. Här är ett försök till att schematiskt belysa skillnaderna mellan en personlig profil och en gilla-sida.

fejjan

Om du har kommunikationsbehov som inte uppfylls av en gilla-sida – prata med din kommunikationsavdelning och se om ni kan hitta andra lösningar för att uppfylla detta behov. Att bryta mot rådande policy som myndighet är inte en acceptabel lösning på ett behov.

Då skapar jag en till egen profil som heter ”Kalle Karlsson fritidspedagog” och kommunicerar med ungdomarna via den!

Nej, det är emot Facebooks policy. Du är EN person, och kan inte ha en profil för din yrkesroll och en i din privata roll. Malmö stad vill inte vara vänner med någon på Facebook.

Utöver det faktum att vi som kommun och myndighet inte ska bryta mot rådande policy så finns det etiska aspekter som gör att Malmö stads verksamheter inte ska ha personliga profiler på Facebook.

I Malmö stad ska vi inte ha personliga profiler som organisation, och utifrån den profilen bli vänner med personer på Facebook. Om inte personerna har varit duktiga på att ställa in sina säkerhetsinställningar på Facebook får vi som organisation full inblick i det som de postar på sina Facebooksidor, alltså en stor del av deras privatliv. Det är inte säkert att personen har reflekterat över detta. Och har de det, så kanske de inte är bekväma med att verksamheten får den inblicken, men ser ingen annan möjlighet för det är så verksamheten byggt upp sin närvaro på Facebook.

Man ska inte behöva bli vän med en verksamhet i Malmö stad på Facebook för att kunna kommunicera med den verksamheten på Facebook.

Vi må anse oss ha hög etik och respekterar personernas integritet, och därför inte kommer titta på personernas profiler och inlägg bara för att vi har möjligheten till det. Vi vet detta. Men signalvärdet i att möjligheten finns är inte ok som myndighet. Facebook har byggt upp sin policy utifrån att organisationer och verksamheter inte ska ha möjlighet att ha den inblicken i individers liv på Facebook. Och Malmö stad håller med.

De personer som väljer att vara helt offentliga på Facebook och ha offentliga inlägg, dessa inlägg kommer du som gilla-sida kunna se. Men de inlägg som personer väljer att dela enbart med sina vänner kommer inte gilla-sidan kunna se.

Jag vill inte ha min privata Facebook-profil kopplad till gilla-sidan!

Sorry, då kan du inte ha en gilla-sida eller arbeta med Facebook i ditt yrke. Facebooks policy säger tydligt att det är så deras tjänst är uppbyggd och så det ska fungera.

INGEN SOM SER ELLER FÖLJER GILLA-SIDAN KOMMER NÅGONSIN SE DIN PRIVATA FAECBOOK-PROFIL

Ni som tillsammans administrerar gilla-sidan kommer att se vem som gjort vad på gilla-sidan (inlägg, kommentarer etc.), men ingen annan kommer göra det. Anledningen till att ni som administrerar sidan kan se vem som gjort vad är för att underlätta för er att följa upp arbetet på sidan och att det ska finnas ett tydligt ansvar för alla aktiviteter på gilla-sidan.

Åh så komplicerat! Kan vi inte bara fortsätta som innan, det fungerar ju så bra!

Jag förstår det. Men Malmö stad äger inte Facebook. De kanaler vi själv äger och styr över (intranätet, vår webbsida, personalavin etc.) kan vi påverka och anpassa efter våra behov (dock är det många som ska komma överens, har synpunkter, viljor, önskningar…).

Men väljer vi att använda andra kanaler som någon annan äger och tillhandahåller gratis, där vår målgrupp finns, MÅSTE vi följa deras policy. Om policyn inte passar oss som individ eller verksamheten så får man helt enkelt välja bort den kanalen, i detta fallet t.ex. Facebook, och inte använda kanalen. Då får man hitta andra alternativ eller anpassa sig efter rådande policy.

Utdrag ur Facebooks terms – detta gäller

Apropå det sociala i sociala medier

Har följt debatten om ministrar och sociala medier, och flera har skrivit klokt om detta så jag tänker inte nämna det vidare. Det som fick mina tankar att gå igång var slutet i av Deepeds blogginlägg på ämnet ministrar och sociala medier: “En av de stora farorna för varje sociala medie-arbete är att man glömmer bort det sociala i sociala medier.” Och så ställs frågan: hur hanterar man det med en relativt liten stab? Jag tror inte det går att hantera med en liten stab, men det är så verkligheten ser ut för många idag, och det är en av anledningarna till att vi ofta missar det sociala. För vad är socialt egentligen? Räcker det att svara på frågor?

En reflektion jag har är att vi i min organisation, Malmö stad, ofta kommer med information eller ett konstaterande på sociala medier . Om vi sedan får frågor eller kommentarer så besvarar vi eller försvarar. Detta skapar polariseringar istället för öppningar till faktisk dialog. Detta tror jag kommer från en ovana, då vi inte är vana att involvera medborgarna. Traditionellt har vi blivit granskade och ställts till svar för saker, så det sitter i vår ryggmärg att försvara och besvara.

Men jag tror också det kommer från att det är vi kommunikatörer som ofta har hand om de sociala kanalerna. Det innebär också ofta att vi inte har en direkt ”landningsbana” in i verksamheten, där medborgarnas tankar, idéer och synpunkter kan tas om hand på ett bra sätt. Som kommunikatörer blir vi ett knepigt filter och därför ofta känner att vi hamnar i en utsatt situation om det kommer t.ex. kritik. Vi måste ofta hantera och bemöta det själv, samtidigt som vi inte vet om vi har en “landningsbana” in i organisationen för att se till att det blir bättringar i den del som kritiseras.

Som medborgare vill jag inte ha dialog genom ett filter, jag vill prata direkt med experterna, handläggarna, etc. Det innebär att vi inte kan ha en liten kommunikationsstab som har hand om sociala medier. Det måste alla i organisationen ha – om man svarar på mail eller telefon från medborgare, ska man också kunna svara i sociala medier. Annars uteblir dialogen, och de effekterna en dialog kan ge. Ska vi prata demokrati så ÄR sociala medier ett bra verktyg för detta. Men jag tror inte vi som myndigheter hittat rätt ännu i hur vi ska kunna använda det för det ändamålet.

Det är lätt att tycka att vi varit i gång med sociala medier ett tag och att vi borde kunna detta vid det här laget. Men jag tror fortfarande vi är i begynnelsen. Tekniken finns på plats, men vårt samhälle och våra organisationer genomgår en kulturförändring i och med de tekniska möjligheterna. Och den förändringen kommer ta tid. Är vi mogna för att faktiskt lyssna och involvera via sociala medier? Eller nöjer vi oss som organisationer med att besvara och försvara? Det är ju trots allt interaktion.

Hållbarhetskommunikation och hållbar kommunikation

Följande bloggpost är ett gästinlägg på Media evolution’s blogg:

Jag jobbar med kommunikation i Malmö stad – en kommun jag är väldigt stolt över, en kommun som arbetar aktivt med hållbarhet på många olika sätt – ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Givetvis är kommunikation en viktig aspekt i hållbarhetsarbetet. För att Malmö ska kunna bli en ekologisk och socialt hållbar stad måste kommunen arbeta aktivt tillsammans med Malmöborna, vi har ett gemensamt ansvar för staden och det samhälle vi lever i. Hur vi agerar, varje dag, året runt – som enskild Malmöbo, som grupp och som kommun – har stor påverkan i dessa frågor.

För att Malmö stads hållbarhetsarbete ska vara framgångsrikt räcker det inte att arbeta med hållbarhetskommunikation, dvs. kommunicera och informerar om det hållbarhetsarbete som kommunen gör. Som kommun måste vi även vara oerhört duktiga på hållbar kommunikation.

En individs agerande och beteende styrs av två faktorer – kunskap/förmåga och motivation/engagemang. Den första kan vi påverka genom hållbarhetskommunikation. För att kunna ha en påverkan på den andra måste vi arbeta med hållbar kommunikation.


Istället för sopbil: MKB kör med en hästkraft i Rosengård. Foto: Caroline Franzén. Instagram @ostermalmo

Hållbar kommunikation
Eva Grundelius
definierar hållbar kommunikation så här: ”När det vi säger till varandra ─ och sedan kommer överens om att göra ─ är så noga undersökt och väl reflekterat att det håller att bygga vidare på.”

Hållbar kommunikation innebär alltså att vi måste lyssna och förstå, att vi ska se samband och helhet, att vi ska fråga och vara nyfikna – annars kan kommun och Malmöbor inte skapa en gemensam förståelse för de utmaningar som ligger framför oss, och vad var och ens roll är. Men hållbar kommunikation handlar också om öppenhet och transparens.

Många gånger jobbar vi i kommunen stenhårt och sen när allt är klart, vi har ett ”färdigt resultat”, så får Malmöborna ta del av det. Men jag tror vi har mycket att vinna på att släppa in Malmöborna ”bakom kulisserna” – vad händer, hur jobbar vi, vad är på gång, hur tänker vi, vad i detta kan du som Malmöbo påverka? Om en demokrati ska vara fungerande måste medborgarna ha en inblick i hur det fungerar, annars vet de inte vad de kan eller vill påverka. Här kan sociala medier vara en fantastisk resurs, utan att för den saken ta bort vikten av fysiska möten.


Foto: Håkan Dahlström, Flickr.

Autenticitet, empati, ärlighet och transparens
Autenticitet, empati, ärlighet och transparens är den nya valutan när det gäller kommunikation. Det var en av slutsatserna från den åttonde upplagan av World Public Relations Forum. Jag kan inte annat än hålla med. Det är enbart med dessa faktorer vi kan skapa hållbar kommunikation. Men det är också väldigt skrämmande. Det lämnar oss sårbara. Det skapar öppningar för diskussioner och samtal som vi inte är vana att föra. Och som jag i ärlighetens namn inte tror så många organisationer är rustade för. Jag skulle vilja påstå att det krävs en kulturförändring – från ledning till gräsrötter – för att vi ska klara av framtidens utmaningar kring hållbar kommunikation. Vi måste på allvar bli kommunikativa organisationer där kommunikatörerna blir specialisterna som kan stötta och utbilda, men det är alla medarbetare i organisationen som, i Malmö stads fall, möter Malmöborna i alla kanaler.

Detta är mina personliga reflektioner och jag är inte i detta avseende talesperson för Malmö stad.

Linda Nordgren
Twitter: @LindaNordgren

%d bloggers like this: