Kommunen som motvikt på sociala medier (?)

Medielandskapet har förändrats i och med internet och sociala medier, det är ingen nyhet. Med det kommer så klart även en förändrad mediekonsumtion. Idag är det en (stor) del som i princip får all sin nyhetsrapportering via sociala medier. De läser det som deras vänner på Facebook och de som dem följer på Twitter delar, skriver och sprider vidare. Och det är ju inte så lite det – det delas mycket material, så väl tidningsartiklar som blogginlägg, bilder m.m. På sociala medier låter vi i princip vänner, bekanta och följare sålla åt oss i informationsöverflödet. Vilket i och för sig känns vettigt på ett sätt. Man kanske har tidsbrist, man tycker kanske det är lite dyrt att prenumerera på dagstidning, eller av annan anledning. Det finns dock en baksida.

Våra vänner väljer våra nyheter till oss

Oftast väljer vi att följa likasinnade på Twitter, personer som är intresserade av samma (smala) spår som vi själv. Vännerna på Facebook är kanske till stor del de personer vi umgås med i vardagen och därmed antagligen också personer med liknande värderingar som oss själva. Det gör att det vi får till oss i våra sociala kanaler är väldigt färgat, och oftast något som förstärker våra egna och vännernas redan existerande värderingar.  Vi delar ju sådant som vi kan känna igen oss i, eller sådant som på annat sätt berör eller upprör oss. Det gör att vi sällan ställs inför nyheter, artiklar, krönikor eller blogginlägg som ger oss en annan nyanserad bild och utmanar vårt sätt att se på samhället, omvärlden och våra medmänniskor. Är detta vår enda (eller största) mediekälla så skapar det polariserade grupper kring olika ämnen, händelser etc. i samhället. Inte sällan träffar kommunen båda dessa grupper i sociala medier.

Kommunens sociala kanaler – en mötespunkt?

Det är säkerligen fler kommuner än Malmö stad som idag upplever en problematik kring att hitta långsiktiga hållbara lösningar för de socialt utsatta EU-medborgare som kommer till Sverige med hopp om att hitta försörjning och ett bättre liv. Hur dessa lösningar ska se ut är så väl en nationell som kommunal fråga, och som beslutas av våra politiker. I detta har jag ingen roll. Men att jobba med kommunikationen kring denna situation och möta Malmöborna i sociala medier kring dessa frågor har fått mig att fundera en hel del.

Det är idag två väldigt polariserade grupper medborgare som kommunen träffar i sociala medier i denna fråga. En del som är oerhört upprörda för att kommunen inte gör mer för den här gruppen socialt utsatta människor. De efterlyser härbärgen och fler humanitära insatser. Å andra sidan finns de som tycker att det är en förskräcklig situation i staden – att se tältlägrena och de osanitära förhållande som medföljer. De är upprörda för att kommunen tillåter nedskräpning av staden, att kommunen inte avhyser tältlägrena och förbjuder tiggeri. På båda sidorna är känslorna starka och det märks att frågan berör och upprör.

FB2

Våra egna små sociala mediebubblor

Båda grupperna är stärkta i sina övertygelser och sin upplevda känsla. Flertalet tillfällen kommer uttryck i stil med “hela samhället ser och vill, men inte ni på kommunen”. Och jag tvivlar inte på att detta är en sann upplevelse för personerna ifråga. För säkerligen är hela deras Facebook- och Twitterflöde lika övertygad om samma sak som de själva, och det representerar deras (upplevda) samhälle – det finns ett konsensus inom den egna sociala mediesfären. När dagstidningen var den källa de flesta fick sin dagliga mediedos från fick alla samma information (visserligen läste inte alla allt, men ni förstår vad jag menar), vilket skapade förutsättningar för att nyansera en situation på ett visst sätt för medborgarna. Vi levde alla i samma mediebubbla. Idag ser det helt annorlunda ut. Det är små mediebubblor med olika förutsättningar.

På kommunens sociala medier så möts alla dessa bubblor.Det har varit en relativt ny situation för oss. Och i ovan nämnda fråga har det känts både tufft och utmanande. Det är hårda ord, upprörda känslor, stark kritik mot kommunen. Stundtals har jag kollegor som ifrågasätter om vi ens ska svara. Ibland blir det även hätska diskussioner mellan de polariserade grupperna som helt plötsligt möts på kommunens sida, och det blir en utmaning att moderera diskussionen.

fb3

Är kommunen rustad för dialog i sociala medier?

Det är lätt att som kommun gå ut med fanan högt och säga att vi ska vara i sociala medier – “kommunikation är viktigt, vi vill ha dialog med medborgarna.” Men det blir tuffare när det väl bränner till så här. För i ärlighetens namn så är detta inget vi är vana att hantera. De flesta frågor och kommentarer som kommer in till en kommun i sociala medier är mer kundtjänstliknande.

Men det är i dessa brännande frågor vi som kommun har en möjlighet att göra skillnad med dialog i sociala medier. Vi blir en av de arenor där dessa grupper möts då de vänder sig till oss eftersom vi har en roll i frågan. Vi har möjligheten att nyansera bilden för båda grupperna. Vi har också en möjlighet att förklara och förtydliga på vilket sätt de som medborgare kan påverka, hur kommunen och närdemokratin fungerar, vilka skyldigheter kommunen har, vilka lagar som gäller, varför kommunen agerar som den gör eller inte gör etc.

fb

Det är en möjlighet. Men den är inte given. Och den är inte lätt. Den väcker både tankar och känslor hos mig själv varje dag på jobbet. Och när det är sådana här brännande frågor är det svårt att låta bli att inte beröras personligen. Jag förstår mina kollegor som vill låta bli att svara. Det är tufft och tungt. Det är ett språk vi inte är vana vid. “Troll” säger vissa. Och ja, de finns också. Men i en del sammanhang är det egentligen väldigt upprörda och övertygade människor, som tar ut en frustration i ett språk som har blivit väldigt vanligt på internet och i sociala medier. Ett språk som vi inte är vana att bemöta i vårt yrke som kommunikatörer i en kommun. Men så ser samhället och medielandskapet ut idag. Det kan vi inte blunda för.

Jag tror därför det är viktigt för oss som kommuner att börja ställa oss frågan om vi är beredda på att ta dialogen i sociala medier. Hur ser vår beredskap, kompetens och våra resurser ut för det? Och är det verkligen kommunikatörerna som ska föra dialogen i sociala medier? Vad för roll ska vi (egentligen) ha som kommun i sociala medier?

4 Thoughts on “Kommunen som motvikt på sociala medier (?)

  1. Mona on 2015-03-06 at 10:48 said:

    HEJ! Och TACK för din välformulerade text om ett jättejätteviktigt ämne. Det här får mig att tänka och känna att vi står vid ett vägskäl. Jag har i många år haft en stark känsla av att sociala medier kommer att bli ett väldigt viktigt verktyg för att på riktigt göra skillnad här i världen. Främst ligger potentialen i möljligheten att faktiskt skapa dialoger som är mindre polariserade. Som kan öka acceptansen för olika människors ståndpunkter och därigenom minska motsättningarna. I min “vision” bör detta också kunna leda till mindre allvarliga konsekvenser av dessa motsättningar.

    Så i min värld handlar inte detta om “om”. Det handlar om “hur”! Hur ser vi till att beredskapen, kompetenserna och resurserna räcker till? Och hur får vi våra medarbetare att sluta ropa “troll” så fort någon har en åsikt som avviker mot ens egna, eller normen. Så länge vi gör det, och inte behandlar även de trolliknande personerna med respekt, så kommer vi aldrig att komma närmre den visionen. Och vill vi inte det undrar jag lite vad det i så fall är vi kämpar för?

    Du verkar stå i ett mycket viktigt vägskäl. Jag har själv stridit mig igenom samma sak, inte på en kommun, men i en ideell organisation. Same same, fast i mindre skala.

    Jag vill bara peppa och stötta och säga till dig; stå på dig och som sagt, vänd dialogen internt mot “HUR”! Sluta prata om “om”.

    Lycka till!

  2. Linda Nordgren on 2015-03-06 at 17:32 said:

    Tack Mona för fina ord! Det är härligt när man träffar fler som ser och förstår. Bloggen blir en bra ventil och stöd när man ensam går med fanan och undrar om någon kommer följa efter i organisationen. Att sociala medier fortfarande upplevs så skrämmande och får så lite fokus och resurser gör att det ibland känns tufft. Det handlar om att sluta prata sociala medier och prata om vad vi vill uppnå med vår kommunikation och om vi menar allvar med att ha medborgardialog – och hur vi i så fall ska vi bryta vårt informations- och megafonbeteende. Det är en grundförändring i hur en kommunikationsavdelning bedriver sitt arbete. Därför har jag fastnat i OM och inte kommit vidare till HUR tankemässigt än. För de inriktningsbesluten måste fattas.

    • Mona on 2015-03-06 at 17:40 said:

      Jag förstår verkligen. Och faktum är ju att det egentligen inte finns någon återvändo. Det är frustrerande att vänta på att ledningspositionerna ska inse det.

      Jag hade turen att vi fick en lyckad kampanj som slog igenom och bidrog till förändring. Efter en sån grej blir det lättare att säga att “vill vi ha fördelarna får vi också ge det lilla extra som krävs på baksidan”. Det kostar att få de “lovers” som krävs för att kunna hantera sina “haters”…

      Detta tillhör ett av mina favoritämnen att diskutera, så feel free att höra av dig om du vill bolla.

Leave a Reply

Post Navigation

%d bloggers like this: