Kluvna känslor inför känsloladdad kommunikation

VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED?! Det är rubriken på ett uppmärksammat Facebook-inlägg som gjordes i söndags under signaturen ”Lundapolisen Tobbe”. Ett väldigt starkt och känslomässigt berättande om ett ensamkommande flyktingbarn som försökt ta sitt liv.

”För 25 minuter sedan hängde du dig. 16 år gammal, bara ett barn. Men som av en ofattbar slump kom din vän in i rummet och lyckades dra loss dig från snaran. Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ner dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden. Jag gör allt i min makt för att få dig att vara stilla samtidigt som jag försöker behålla balansen när ambulansen hastigt rycker och kränger fram och tillbaka. En ny ångestattack sköljer över dig och du får ytterligare ett utbrott. Gråten och skriken återkommer och du börjar slå vilt omkring dig i ett desperat försök att slita dig ur mitt grepp”.

Ett utdrag från textens inledning som exemplifierar ton, ordval och den dramaturgi som genomsyrar inlägget. Det postades på Lundapolisens Facebook-sida, tillsammans med en bild på ett brinnande jordklot.

Du har säkert redan uppmärksammat inlägget då det, i skrivande stund, gillats av hela 146 615 personer och delats av 58 536. Sydsvenskan rapporterade bara några timmar efter inläggets publicering att ”Lundapolisen hyllas för sitt Facebook-inlägg om flyktingbarn”, en artikel som också blivit toppdelad enligt tidningens egna siffror.

Lundapolisens strategi för sociala medier, framförallt Facebook, har också prisats av Lunds kommun. 2013 belönades myndigheten med kommunens förebyggandepris och 10 000 kronor med följande motivering:

”Med stor värme, respekt för människor och ett smittande engagemang har de genom rak och tydlig kommunikation bjudit in allmänheten att ta del av polisens vardag och gärning”.

Fula Gubbar

På JO:s bord

Men faktum är att alla inte är lika positivt inställda till polismyndighetens nya metoder för att skapa dialog och berätta om sitt arbete. Det har även höjts röster runt om i landet som undrar va fan polisen håller på med och tidigare inlägg har också hamnat på Justitieombudsmannens bord. En sökning i JO:s diarium visar att svenska polismyndigheter anmälts 24 gånger (sedan 2012) för uttalanden, inlägg och kommentarer på Facebook. Av dessa berör två anmälningar polismyndigheten i Lund, men även Malmö och Helsingborg finns på listan.

I ett fall från 2013, gällande en anmälan mot polismyndigheterna i Kronobergs- och Stockholms län, uttrycker JO sina synpunkter på följande sätt:

”Flera av inläggen har ett innehåll som gör att sakligheten kan ifrågasättas. De präglas bitvis av en raljerande ton som är mindre lämplig för den som företräder polisen. Det kan även diskuteras i vilken utsträckning beskrivningar av människor i en utsatt situation överhuvudtaget lämpar sig för polisens inlägg i sociala medier. Vidare bör utgångspunkten vara att man som företrädare för polisen i sociala medier är återhållsam med att uttrycka personliga känslor inför sina arbetsuppgifter för att inte äventyra tilltron till polisens saklighet och opartiskhet”.

Frågan är vad polisen egentligen kommunicerar mellan raderna när de själva blir föremål för granskning och inspektion?

Är antalet delningar och likes verkligen ett kvitto på allmänhetens förtroende för en myndighet?

Och hur långt kan en offentlig aktör gå i sin strävan att nå ut till medborgare för att skapa intresse och engagemang för viktiga samhällsfrågor?

Vad tycker du?

För mer läsning:

Lundapolisens Facebook-inlägg

Humor och information på Facebook tog hem förebyggandepriset 2013

JO:s beslut gällande anmälan mot polismyndigheterna i Kronobergs län och Stockholms län

________________________

Detta är ett gästinlägg från min fantastiska kollega Nadia Bhere, som väcker relevanta frågor. Och nej, likes och delningar är inte kvittot på allmänhetens förtroende för en myndighet. Men sociala medier är ett bra sätt för myndigheter att arbeta med transparens som är en viktig del i den demokratiska processen. Det är också ett sätt att lyfta personerna som jobbar i myndigheterna – visa att de inte är kallsinniga robotar som jobbar oreflekterat i en trög byråkratisk apparat. Sen är det helt klart en balansgång att jobba med storytelling när man som myndighet lever med det lagstadgade kravet på saklighet och objektivitet. Personligen gillar jag polisens arbete i sociala medier, men har samtidigt full förståelse för att det på många sätt inte är okomplicerat och därmed är det också ett modigt kommunikationsval.
//Linda

Leave a Reply

Post Navigation

%d bloggers like this: