Ständigt uppkopplad?

Tycker det är rätt mycket prat just nu om digital detox. Om att vara utan internet och sin smartphone under en dag i veckan, eller mer för den delen. Börja med en timme om dagen kanske. Det har blivit en liten trend. Det skrivs böcker om det. Artiklar. Allt möjligt. Man är liksom inne om man kör digital detox. Det är bra. Så är det bara. Digital detox är svaret på digital stress.

Men vänta nu, är det verkligen det? Är digital detox svaret på digital stress? Varför måste vi alltid prata extremer? Allt eller inget. Och varför heter det förresten digital stress? Som om det handlade om teknik. Det handlar om människan, om oss, hur vi förhåller oss till saker och ting.

Men om vi för enkelhetens skull utgår från det som benämns som digital stress, så tror jag inte lösningen är detox eller begränsningar. Det handlar om att hitta balansen, om att få en sund inställning. Men framförallt handlar det om att hitta orsaken till varför det stressar oss och få bukt med det. Vad hjälper det oss att försöka få bukt med symptomen? Det finns massor av teknik som jag inte använder, finns teknik jag använder lite, finns teknik jag använder mycket. Ingetdera stressar mig. Inte tekniken i sig. Däremot har jag ett extremt kontrollbehov. För att vara lugn vill jag känna att jag har allt under kontroll. Att jag har koll på saker och ting. Att jag hänger med. Jag har fått jobba med mig själv för att hitta min gräns för vad jag behöver för att hitta lugnet. För jag kan omöjligt ha koll på allt. Oavsett teknik eller inte.

Men åter till att hitta balansen och en sund inställning. Satt häromdagen i diskussion med min farmor som förfasade sig över hur mina barn tillbringar SÅ mycket tid med de dära ajPaaaadsen. Mina barn kommer tappa språket och den sociala förmågan helt. De kommer definitivt inte kunna skriva. Det svenska språket kommer snart försvinna helt. Jag blir väldigt upprörd inombords när jag hör sådana argument. För vi är tillbaka i extremerna. Att se saker som svart eller vitt. Att endast se ett perspektiv. Som förälder ser jag det som min SKYLDIGHET att lära mina barn att få en sund inställning och balans i sitt liv mellan den digitala och den fysiska världen. De kan inte bara ha det ena eller det andra. Då kommer de aldrig klara sig i framtiden. Den digitala utvecklingen är ett faktum. Det är en integrerad del i vårt samhälle nu. Och det är min roll att rusta mina barn för framtiden.

Jag tror också mina barns generation kommer vara en fena på sociala interaktioner, både i den digitala och den fysiska världen. Det är min roll som förälder och vuxen att vara en förebild i detta sammanhang. Mina barns generation kommer dagligen att behöva konkurrera i den fysiska sociala arenan med den digitala sociala arenan. För att klara den konkurrens tror jag de kommer lära sig anamma en mycket bättre social förmåga i den fysiska världen än vad vi i min generation någonsin kommer lyckas med.

Att svenska språket skulle försvinna tror jag inte heller ett skvatt på. Utvecklas däremot, ja, det kommer det göra. Det har det gjort i alla tider. Jag kan knappt förstå en text skriven på svenska för 100 år sedan. Har ni släktforskat vet ni precis vad jag menar.

Så vad vill jag egentligen ha sagt? Jo, att jag tror vi människor måste bli mycket bättre på att se flera perspektiv. Lära oss omfamna framtiden på ett mer balanserat sätt samtidigt som vi lär av historiken. Inte bara glorifiera hur det var förr. Utan se hur vi kan lära av varandra. Människan utvecklas varken vi vill det eller ej. Annars hade vi varit kvar i stenåldern. Vi måste hitta ett sunt sätt att förhålla oss till denna utveckling.

This is an image of a toddler learning ABC's on an iPad

Pssst. Kan en två-åring lära sig en iPad, så kan vem som helst det. Eller?

Alla kan kommunicera men alla är inte kommunikatörer

Allt är kommunikation. Vårt samhälle, våra organisationer, våra relationer – de präglas alla av kommunikation och är möjliga på grund av kommunikation – verbal som icke verbal. Så om alla sysslar med kommunikation, kan alla vara kommunikatörer då?

När sociala medier – bloggar, Twitter, YouTube m.m. – började göra sitt intåg blev det av naturliga skäl diskussioner inom journalistkåren. Helt plötsligt kunde alla (vem som helst) skapa innehåll, bli producenter och sprida detta till en stor del av omvärlden. Det uttrycktes oro för att det var det journalistiska hantverkets död och att nu kunde alla vara journalister. Men så har det ju inte blivit. Och så kommer det aldrig bli. De faktiska, riktiga, journalisterna har något som alla andra inte har. De har en specialistkompetens, utbildning, bakgrund och erfarenhet inom området. Det kan ingen någonsin ta ifrån dem. För att citera en skärpt kollega; “Eftersom journalistutbildningen och hantverket borgar för ett trovärdigt innehåll och en metod som krävs för att upprätthålla en demokrati så står journalistrollen stark i sin funktion.” Alltså, alla kan skapa innehåll, men alla kan inte journalistik. Ingen kommer kalla sig journalist utan att inneha rätt utbildning. Titeln står för något, den garanterar något. Det är bra.

Titlar ska borga för något, det är därför de finns tycker jag. Vi ska veta vad vi kan förvänta oss. Men ja, jag vet att titlar börjar bli en svår sak i dagens samhälle med massa nya yrken och roller som inte funnits tidigare och som i vissa fall är svåra. Men inom kommunikatörsskrået har vi börjat bygga upp och värna om vårt yrke och vår kompetens. Vi har en specifik specialistkompetens och vi har yrkesetik. Jag blir därför illa berörd när titeln kommunikatör används så flyktigt. Jag har den senaste tiden inom organisationen där jag arbetar stött på att servicemedarbetare, receptionister, kundmottagare m.fl. får titeln kommunikatörer. Säkert i brist på annan lämplig titel då deras arbete kanske är något utöver ordinarie receptionsarbete t.ex. Så tänker man att ja, det dem gör är ju att kommunicera, det blir ju en bra titel. Men vad händer då med kommunikatörs titeln? Den urvattnas och dess trovärdighet ifrågasätts. Vad borgar den för då? Vad kan man förvänta sig av en person med titeln kommunikatör? Allt från en fena i kundbemötande i servicecentrat till en fena i strategisk kommunikationsplanering och som till vardags coachar sin chef i hens kommunikativa ledarskap?

Jag är trygg i min roll och min kompetens. Personer som arbetar nära mig vet vad de kan förvänta sig och vad jag kan erbjuda. Men för personer som inte känner mig så är det inte alltid som “kommunikatör” säger dem så mycket. Om några år önskar jag att alla förstår precis vad jag med min kompetens kan erbjuda när jag säger att jag är kommunikatör. Jag tror det är möjligt, för inom kommuniktörsskrået håller vi fortfarande på att bygga upp och stärka yrkesrollen och titeln. Vi måste värna om den. Inte låta den kidnappas av någon annan.

 

Rekrytering i sociala medier

Just nu arbetar jag tillsammans med ett par kollegor från vår HR strategiska avdelning med att ta fram en strategi för employer branding i sociala medier. Fast det var inte där vi tog avstamp. Vi började diskutera hur vi kan använda oss av sociala medier i rekryteringssyfte.

Kan vi /ska vi /bör vi annonsera i sociala medier? Vi försökte slå ihop våra kloka huvud, de med utgångspunkten i rekryteringsprocessen och jag i sociala medier. Vi insåg snart att scope:t var större än bara rekrytering i sociala medier – vi måste tänka helheten – vi måste tänka employer branding.

Undersökningar visar att jobbsökande är mer aktiva i sociala medier än den genomsnittliga internetanvändaren. 70% av dem använder Facebook dagligen, medan 40% av Linkedin-användarna och 33% av Twitter-användarna kollar sin profil dagligen. De delar med sig av sina intressen och erfarenheter, håller utkik efter vänner och vad som händer i världen, men även för att hitta jobb och bygga sitt personliga varumärke. När de söker jobb fokuserar de främst på att förtydliga för företag att de står till arbetsmarknadens förfogande. Dessutom upplever de att de kan presentera en bredare och mer engagerad bild av sig själva till företagen via sociala medier jämfört med ett CV.

Innebär det att jobbannonsering i sociala medier inte är så framgångsrikt? I sociala medier förväntar man sig som jobbsökande att bli hittad – vi pratar nån form av headhunting? Enligt undersökningen så är responsen inte så hög på jobbannonser i sociala medier. Flera företag återkoppla dock en mer positiv erfarenhet av headhunting via sociala medier. Det ställer nya och andra krav på rekryteringsprocessen. Det ställer krav på att vi utifrån ett employer branding perspektiv arbetar med relationsmarknadsföring i sociala medier.

Än så länge är det få företag som lägger någon större kraft och budget på rekrytering via sociala medier. Sociala medier är ett komplement till övriga rekryteringskanaler. Men sociala medier skapar en möjlighet att bredda räckvidden och optimera rekryteringskampanjen. Det bygger även företagets image. Hälften av de jobbsökande kontrollerar företagskommunikationen i sociala medier innan de söker ett jobb.

Sociala medier är inte en rekryteringskanal likt andra. Dess främsta syfte bör vara employer branding – att användas för att kommunicera med arbetssökande och för att skapa ett nätverk med kandidater, samt att locka kandidater till befintliga karriärsidor. Och det är inte för alla yrkeskategorier som sociala medier är rätt kanal för rekrytering. Idag är det främst tjänstemän som använder sig av sociala medier när de söker jobb. Det är därför det är viktigt att ha en strategi och en handlingsplan för employer branding arbetet i sociala medier.

Rekrytering-i-sociala-medier-2013-fakta-eller-hype-10

Bild: Från StepStones rapport om rekrytering i sociala medier – bra eller bara en hype?

Om varför gamification och kommunikation hör ihop

När jag tidigare skrivit om kommunikation har jag pratat om att jag gärna ser kommunikatörens roll som en ”förändringsfaciliterare”. För det mesta är målet med kommunikationsinsatser någon form av beteendeförändring. Marknadsföring, kampanjer, organisationsförändringar, visionsarbete, värdegrundsarbete – kommunikatörens roll i sådana ”projekt” handlar om att trigga någon form av önskat beteende hos en specifik målgrupp. Gamification har en ypperlig förmåga att trigga beteendeförändringar. Alltså borde kommunikation och gamification vara som gjorde för varann!

Vad är gamification?
Gamification innebär att man använder spelelement för att skapa engagemang, motivation och beteendeförändring. Spelaren triggas att fortsätta och/eller åstadkomma något genom att samla poäng, få ökad status eller andra belöningssystem.

Spelelementen innehåller samma triggers som är förknippade med instrumentell inlärning där önskade beteende förstärks och belönas. Så egentligen är det inget nytt. Bara ett nytt sätt att utforma det på.

what-is-gamification

Gamification+kommunikation
Använder man gamification som en del av kommunikationen får man även bonuseffekter så som interaktion och aktiv informations- och kunskapsinhämtning istället för passiv sådan. Inlärnings- och förändringsprocessen ser olika ut för oss alla. Men idag erbjuder de flesta informationskanaler endast möjligheter till passiv informations- och kunskapsinhämtning (främst att ta till sig något genom att endast läsa en text). Detta passar vissa perfekt. För andra kan det vara bättre med aktiv informations- och kunskapsinhämtning. Detta kan gamificiation erbjuda. Ett exempel på det är spelet “Med rätt att vara öppen” som min kollega Åsa Olsson tagit fram. Istället för att bara passivt läsa om vad som gäller kring offentlighet och sekretess, kan Malmö stads medarbetare göra ett quiz och själv behöva ta ställning och tänka under tiden de inhämtar informationen.

Ett roligt verktyg
Jag är förvånad att jag inte ser mer spelelement inom kommunikation. För visst är gamification ett lysande verktyg för kommunikatörer? Det har ju även fördelen av att det gör kommunikation liiiiiiite roligare 😉 Fast egentligen kanske det är så enkelt som en resurs och kostnadsfråga?

Om möten, mångfald och möjligheter

Jag är både en stolt Malmöbo och stolt Malmö stad medarbetare. Jag gillar Malmö stads koncept ‘möten, mångfald och möjligheter’ för jag tycker verkligen det säger något om både staden och kommunen.

Jag har precis arbetat med en filmserie som jag tycker är ett tydligt exempel på detta. Alla som bor i Malmö, unga som gamla, skapar och formar staden — en underbart sprudlande, brokig och blomstrande plats fylld av kreativitet och passion! I filmserien får du träffa tio Malmöbor som berättar sin historia om hur Malmö som stad är en av anledningarna till att hen lyckats med det hen brinner för. Här möter du Malmö på tio olika sätt, tio lyckade exempel som speglar möten, mångfald och möjligheter.
Se filmserien ‘Jag bor i Malmö

Men det är inte alla gånger det blir så lyckat. Men både staden och kommunen är framåtsträvande och jag upplever att vi (för det mesta) jobbar aktivt för att skapa mångfald och möjligheter. Jag tycker det är viktigt att vi alltid som kommun i en stad som Malmö arbetar för att inspirera och vara förebilder kring just mångfald och möjligheter. Men ibland är det inte så lätt. Därför vill jag tipsa om Rättviseförmedlingen (www.rattviseformedlingen.se) Via sociala medier hjälper de ideellt projekt, organisationer och medier att hitta kompetens som hamnat i skymundan på grund av stereotypa föreställningar om till exempel kön, ursprung eller fysiska förutsättningar. Det kan handla om att man söker föreläsare, inspiratörer, behöver rekrytera ny kompetens. Eller om man vill så kan rättviseförmedlarna själv komma och föreläsa och inspirera kring just mångfald. Möjligheterna är många 🙂

Kommunikation ger mervärde

Under våren 2011 påbörjades forskningsprojektet Kommunikativt ledarskap vid Mittuniversitet. Målet var att skapa en tydlig definition kring begreppet samt undersöka hur det kan mätas och utvecklas. Nu är det gjort! Forskningsprojektet är avslutat och har gett ut en rapport.

Den definition av kommunikativt ledarskap som rapporten ger är följande:

En kommunikativ ledare engagerar medarbetare i dialog, ger och söker återkoppling, involverar medarbetare i beslutsfattandet, och uppfattas som öppen och närvarande.

Rapporten definierar även fyra centrala kommunikativa beteenden hos ledare:

Strukturera
innebär att tydliggöra mål och förväntningar, definiera uppgifter, planera samt fördela uppgifter, rekrytera och skapa mening.

Utveckla
innebär att coacha och träna, ge återkoppling på resultat, lösa problem och uppmuntra självstyrning.

Interagera
innebär att skapa öppenhet, stödja samt lösa konflikter.

Representera
innebär att företräda gruppen, enheten eller organisationen, bevaka omgivningen, nätverka och skapa resurser.

Vad menar jag med mervärde?
För mig visar det på att det vi benämner som kommunikativt ledarskap inte handlar om kommunikation. Inte egentligen. Det handlar inte (bara) om hur ledare kommunicerar med sina medarbetare. Det handlar om ett förhållningssätt som ledare. ”Uppmuntra självstyrning” t.ex. är ett förhållningssätt, att man vill ha självgående medarbetare. HUR man uppmuntrar självstyrning är kommunikation. Kommunikation är ett sätt att utöva ledarskap. Men så är det, kommunikation har i sig inget egenvärde, det måste kopplas ihop med något annat. Därför är till exempel kommunikativt ledarskap i grund och botten en utvecklingsfråga för HR, där kommunikation är en stödjande funktion. Jag vet att många av mina kollegor i kommunikationsbranschen inte riktigt vill se det så. Men jag gör det.

Kommunikation för mig är som chokladsåsen på toppen av glassen. Vaniljglass i sig är gott – men med chokladsås på, och kanske några maränger, lite banan och att inte förglömma grädden. Då händer det något. Oj oj oj, vad bra. Vad gott. Då har man marängsviss. Det är kommunikation för mig. Det ger det där extra, det ger en annan dimension. Men utan grunden, utan glassen, hade det inte varit något mer än ett par spretiga ingredienser. Det är glassen som håller ihop det. Kommunikation har inget egenvärde men ger ett enormt mervärde.

Som kommunikatör ser jag därför det aldrig som min roll att vara ”piloten” – det är verksamheten som styr. Men som co-pilot kan jag som kommunikatör hjälpa till att skapa mervärde.

Vill du läsa rapporten om Kommunikativt ledarskap? Klicka här.

Efter flextid är det dags för flexplats

Teo Härén, som kallar sig kreativitetsapostel, är en stark förespråkare för flexplats. Han menar att det borde bli lika självklart som flextid för de arbetsgivare som vill få ut det absolut mesta och bästa av sina medarbetare.

Med flexplats menar han ”arbeta på bästa möjliga platsen utifrån var man är och det man ska göra.” Således är inte flexplats något som passar alla eller vid alla tillfällen. Men framförallt kreativa yrken, som t.ex. kommunikatörer, gynnas av möjligheten till flexplats.

Har man en arbetsuppgift eller ett möte som kräver att man är på kontoret för att lösa uppgiften ska man givetvis vara det, det är ju då den ”den bästa möjliga platsen utifrån det som man ska göra”. Men kontoret är inte alltid den bäst lämpade platsen för en arbetsuppgift som kanske kräver lugn och ro, inspiration och/eller kreativitet. Om man bättre anpassar sin omgivning till det man ska utföra blir man mindre stressad, blir mer kreativ och på så sätt får mer gjort, menar Teo Härén.

Teo är en stark förespråkare för att hitta platser som ger en nya infallsvinklar. Det är avgörande i ett kreativt yrke. Annars fastnar man i gamla hjulspår och vidareutvecklas inte.  För en person med ett yrke som kräver kreativitet så blir man också ineffektiv som medarbetare om man ständigt sitter i en okreativ och stressande miljö. Därför borde det vara i arbetsgivarens intresse att bejaka flexplats, menar Teo.

Detta är något som tilltalar mig mycket och som jag tror skulle kunna ge en injektion i mitt arbete. Visst har jag prövat att arbeta hemifrån lite då och då om jag behöver lugn och ro för att skriva och koncentrera mig. Men tänk att testa att gå och sätta sig på konsthallen för en dag med sin bärbara dator. Omgiven av konst och möten mellan människor. Vilka nya infallsvinklar skulle det ge?

Först på sociala medier ≠ bäst på sociala medier

Jag snubblade över ett uttryck som jag gillar att använda när jag arbetar med utvecklingsfrågor. ”We were so busy finding out if we COULD do it, that we forgot to find out if we SHOULD do it”. Bara för att vi kan göra något innebär det inte nödvändigtvis att vi ska göra det.

Inom kommunikationsplanering ska vi utgå från syfte, mål och målgrupp. Detsamma gäller när vi avgör om vi ska befinna oss i sociala medier. Om vi ska arbeta med värdeskapande kommunikation ska vi finnas i de kanaler där vi kan skapa ett mervärde för våra kommuninvånare. Vi ska inte finnas i sociala medier för att det är det senaste, trendigaste och häftigaste. Vi ska följa och bevaka utvecklingen och trenderna för att kunna avgöra om och när det är aktuellt för oss att agera i olika kanaler. Det är väldigt få situationer där det skulle addera något till vårt kommunala uppdrag att bara vara först inom sociala medier. Vi ska vara ”a good second” eller till och med ”an excellent second”, och möjligen bland de första inom offentlig sektor.

Låt någon annan misslyckas och plocka godbitarna
Jag ser att det florerar innovationsförmåga i vår kommun. Det kliar mycket i fingrarna att vilja testa, vilja vara i spjutspetsen. Det ska vi definitivt vara, där det ryms inom vårt uppdrag att vara det. Där det adderar mervärde. Att jobba för skattepengar medför ett stort ansvarstagande, där vi måste balansera engagemang och drivkraft med vad vi växlar ut mest av att göra. Inom de områden där vi själva inte behöver stå för ”trial and error”-perioden av en kommunikationskanal, ska vi inte heller lägga tid på att göra det. Jag säger inte att vi inte ska vara nytänkande och försöka hitta nya sätt att kommunicera med våra medborgare, men vi behöver inte agera försökskaniner varje gång.

Våga välja
Det är inte ansvarsfullt att lägga tid och kraft på kanaler där en relativt liten del av våra medborgare rör sig, om det inte är så att vi specifikt försöker nå just den smala målgruppen. Det är våra kommuninvånare som bestämmer vilka kanaler vi ska finnas i. Facebook är ett bra exempel. Det är i dagsläget världens största sociala nätverkssajt med över 4,8 miljoner användare i Sverige och användartalet ökar i samtliga åldersgrupper. Den snabbast växande gruppen på Facebook är 45+, men fortfarande är det personer i åldern 25 – 34 som står för flest användare. För många är Facebook idag en del av den dagliga rutinen, här följer man och interagerar med sina vänner och de organisationer man gillar. Vår målgrupp har alltså sagt sitt. De väljer Facebook. Det innebär att det borde vara en ren hygienfaktor för Sveriges kommuner att använda sig av det för dialog med sina medborgare. Och göra det riktigt bra.

Min poäng? Som kommun ska vi inte befinna oss överallt. Vi ska inte befinna oss i en kanal bara för att. Ett illa skött konto ger sämre signaler än att inte befinna sig där alls. Vi måste våga välja. Och göra det riktigt bra.

På tal om transparens…

Är det någon som uppmärksammat den internationella och nationella uppståndelsen kring twitterkontot @sweden den senaste veckan? @sweden drivs av Visit Sweden och man har startat ett sju månaders projekt där kontot varje vecka får en ny s.k. ’curator’ – person som skriver/twittrar för kontot. Tanken är att kontot ska bemannas av vanliga svenskar som ska representera sig själv och på så sätt ge en bild av Sverige. Alla vi som bor i Sverige är Sverige. Det är vi som är varumärket, och genom att låta vanliga svenskar komma till tals har man vågat utmana traditionellt varumärkesbyggande och marknadsföring. Enda kravet är att man ska vara svensk medborgare, representera sig själv och sina åsikter, samt inte skriva eller göra något olagligt. Vem som helst får nominera någon att bli ’curator of Sweden’ i en vecka.

Senaste veckans svensk på @sweden kontot har skapat uppståndelse med sin tankar och åsikter. Det har fått folk och ifrågasätta om den här typen av transparens är bra. Kan man verkligen göra på detta sätt? Måste de som skriver för @sweden kontrolleras och styras på något sätt? Måste de inte tänka på att de representerar sitt land?

Visit Sweden står dock fast och står upp för både konceptet och @hejasonja som skapat så mycket uppståndelse med sitt twittrande.

Vi säger gärna stolt att vi står för transparens, öppenhet och yttrandefrihet. Det är precis vad @sweden försöker leva upp till. Bara konceptet i sig säger något om Sverige och skapar en bild av Sverige att vi står för transparens, öppenhet och yttrandefrihet genom att våga göra så här. Frågan är när det väl kommer till kritan och ställs på sin spets – klarar vi av att leva upp till många av de värderingar vi säger oss ha?

Transparens gör att vi tappar kontrollen. Det är obehagligt för många. Det ställer också krav på individers egen förmåga att bedöma och ta ställning – vi kontrollerar inte vilken bild som förmedlas, utan var och en skapar sin bild. (Dock är tron att vi kan få någon form av kontroll över hur individen uppfattar saker så klart problematisk, men vi tror gärna det om vi kontrollerar budskapen på ett visst sätt).

Vi är heterogena – så härligt! Och det innebär att vi kommer reagera, agera och uppfatta saker olika när vi möter transparens. Det finns inga garantier. Och ja, det skapar ett kaos. Vi är inte vana vid detta. Transparensen ställer också kravet att utifrån det jag uppfattat måste jag börja föra en dialog med andra för att stämma av min uppfattning.

Klarar vi leva i ett visst kaos för att värna om transparens? För transparens handlar om ett förhållningssätt och ett synsätt där vi litar till individens egen förmåga att göra bedömningar och agera utifrån dem. Och att om man känner att man inte klarar göra bedömningen själv, så rådfrågar man för att vidga sin bild. Har man tur har någon varit försynt och redan försett en med en massa råd och hjälp till vägledning.

Så fungerar mycket i samhället idag. Blir vi t.ex. sjuka kan vi ibland utifrån egna erfarenheter göra en bedömning om vad vi drabbats av och köpa hem lite hostmedicin för att kurera. Hjälper inte det kanske vi rådfrågar vänner eller nätet, eller kanske till och med söker specialistråd från läkare. Vi är fullt kapabla att hantera detta. Jag tror vi är kapabla till det i vår yrkesroll och organisation också.

Är vi mogna för transparens? Klarar vi leva upp till det? Är vi beredda på kaoset och att tappa kontrollen lite? Blir man någonsin mogen? Eller är det bara att testa? Och ha tillit?

Läs mer:

Transparens och varumärkesbyggande när @sweden utmanar

Allt är kommunikation

Men det är väl så? Allt är kommunikation. Så fort vi interagerar med en annan människa så är det kommunikation på något sätt. Och om allt är kommunikation och alla sysslar med kommunikation, vad är då kommunikatörens roll? Ska jag vara ärlig så är frågan ”vad jobbar du med?” en av de frågor jag helst av allt vill undvika. Jag har aldrig ett bra svar. Säger man att man är kommunikatör får man som respons det där helt blanka ansiktsuttrycket som säger ”eh…jaha…?” Ibland svarar jag lite slarvigt ”Jag jobbar med kommunikation”, och så tänker jag för mig själv ”Men vad tusan innebär det? Det måste ju låta helt absurt.”

För mig är kommunikationsbranschen fortfarande en bransch som håller på att känna sig för och det skapas nya roller och synsätt allt eftersom. Jag vill gärna se kommunikatörens roll som en ”förändringsfaciliterare”. För det mesta är målet med de kommunikationsinsatser som görs någon form av beteendeförändring. Marknadsföring, kampanjer, organisationsförändringar, visionsarbete, värdegrundsarbete – kommunikatörens roll i sådana ”projekt” handlar om att trigga någon form av önskat beteende hos en specifik målgrupp. It’s a tricky thing.

relation6

Men det gör också att det inte finns några tydliga gränser mellan kommunikation och andra områden inom organisationen. Som kommunikatör måste man vara väl insyltad i organisationen. Kommunikation sker alltid, i alla möjliga kanaler, budskapen förs fram även när man inte är medveten om det. För det är i relationen beteendeförändringen sker. Relationen är ett socialt samspel som gärna sker på en informell arena. Hur förhåller vi kommunikatörer oss till det? Vad är vår roll i det hela?

För vi måste ta hänsyn till de informella arenorna som (intern)kommunikatörer, eller som en härlig själ uttryckte det ”Diskussioner uppkommer där det finns plats – stryp utrymmet och trycket pyser ut någon annanstans” – Mattias Jansson @kommunchef

Det finns många sätt att facilitera diskussioner på. Workshopliknande forum kan vara ypperliga förevändningar för att trigga igång diskussioner som lägger grunden för relationsbyggande.

%d bloggers like this: