Framtidens kommunikatör – lev som du lär!

I digitaliseringens spår ser vi en ökad automatisering av många olika tjänster. Över 50% av dagens anställda beräknas kunna ersättas av digital teknik under de kommande två decennierna. Yrken som kräver fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandling, förmåga att övertala, och omtanke om andra människor har lägst sannolikhet att ersättas. Kan vara lätt att tycka att kommunikatörsjobbet faller under denna kategori av mjuka jobb. Men faktum är att det idag bara är en del av gruppen kommunikatörer som jobbar på det sättet.

I yrkesbeteckningen ”företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänstemän” beräknas till exempel 46% av jobben kunna datoriseras. Det finns datorer som skriver texter. Det finns robotjournalister som skriver artiklar som läsarna inte kan se skillnad på om det är en person eller robot som skrivit. Hur snabbt kommer denna utveckling gå? När är vi där?

Jag är övertygad om att det fortsatt kommer finnas ett stort behov av kommunikatörer. OM vi lyckas förändra vår roll. Vi kan bli en del av organisationers framgångsfaktorer i det digitala paradigmskiftet.

Det krävs ledarskap i en föränderlig värld

Organisationsförändringar i alla dess former är alltid smärtsamma. Kommande decennier kommer organisationerna genomgå stora förändringar i digitaliseringens spår som inte bara påverkar organisationen och dess medarbetare internt, utan även vårt samhälle i stort. Hur väl organisationerna hantera övergången till automatisering och digitalisering, hur de hanterar sina medarbetare och deras kompetensutveckling längs vägen, kommer ge kraftiga svallvågor i hela samhället. Kommer vi få stora grupper av medborgare som står utanför arbetsmarknaden för det inte gjorts ett kompetensskifte inom organisationerna? Det skapar risk för ökat utanförskap, frustration, känsla av maktlöshet och betydelselöshet. Samtidigt kommer vi ha stor kompetensbrist inom andra områden. Vad gör detta med organisationerna? Medborgarna? Samhället? Det pratas mycket om den höga arbetslösheten i Malmö. Men inte lika mycket om hur svårt teknikföretagen i Malmö har att rekrytera den kompetens de behöver.

I en oförutsägbar värld behöver medarbetarna någon att ta rygg på, någon som visar vägen. Det behövs ledarskap. Framgångsrika ledare är kommunikativa, retoriska och så väl empatiska som sympatiska. Det krävs känsla, engagemang och driv hos ledarna – i en föränderlig värld är det just känslorna som blossar upp. En förändring man inte själv valt upplevs ofta otrygg och berör starkt på ett personligt plan.

Lev som du lär!

Vi har länge pratat om kommunikativa ledare inom kommunikationsbranschen. Men vi kan inte fortsätta göra det enbart på ett teoretiskt plan, via t.ex. coachning, checklistor, utbildningar etc. Kommunikatörer och kommunikationschefer måste börja vara förebilder. Vi måste leva som vi lär. Vi måste vara de förebilder som ledarna kan ta rygg på ur ett kommunikativt perspektiv. Kommunikation kan inte enbart vara ett distanserat stöd på beställning.

Det är inte förtroendeingivande att coacha någon annan i presentationsteknik om man inte själv är bra på att stå på scen och få med sig en hel publik. Man måste som ledare kunna se skillnaden kommunikation och t.ex. ett bra tal kan göra. Man måste kunna tänka ”Jag vill bli som hen!” för att förmå sig att genomgå den stora personliga förändring och utveckling som krävs för att ”få med sig massorna” i en omfattande förändringsresa.

Att bli kommunikativ är visst en färdighet som man kan lära sig. Men det krävs en helt annan kraft och personlig utveckling hos personen att mästra den kommunikativa färdigheten jämfört med att t.ex. lära sig ekonomi.

Kommunikatören som inspiratör

Kommunikatörer kan vara den samarbetspart som jobbar med ledarens kommunikativa personliga utveckling, men jag tror också vi ska vara de som underlättar för ledaren att få med sig medarbetarna på en förändringsresa genom att själva vara inspiratörer.

Ledaren kan inte vara överallt hela tiden, och jag tror kommunikatörer och kommunikationschefer kan vara de som tillsammans med ledaren arbetar med att påverka och få med sig medarbetarna, vara inspiratörerna och vägledarna i förändringsresan. Jag tror förmågor som att övertyga, övertala och påverka blir viktiga kompetenser hos framtidens kommunikatörer och kommunikationschefer.

Min personliga reflektion är att många av oss kommunikatörer i praktiken är för dåliga på detta och att det är det som gör att vi har svårt att få kommunikationen som expertområde att vinna mark – för vi kan inte sälja in det tillräckligt bra. Vi är inte levande bevis på kommunikationens kraft. Vi är i mångt och mycket akademiker med stor expertis på ett teoretiskt plan.

Satsa på personlig utveckling

Med ovan i hänseende tror jag den personliga utvecklingen framöver blir oerhört viktig för kommunikatörer och kommunikationschefer. Vi måste jobba med oss själva som individer, stärka vår självinsikt, träna upp oss i kompetenser som retorik, presentations-teknik, framförande, påverkan m.m. Vi kan det alla på ett teoretiskt plan – vem har inte läst retorik? – men det är en annan sak att omsätta det i praktiken.

Jag kan ta mig själv som exempel. Ett av min uppdrag är att få min organisation att börja jobba med sociala medier på ett bra sätt. Det är en förändringsresa för många av min kommunikatörskollegor och andra medarbetare i organisationen. Jag övar ständigt på att bli bättre på att påverka, på att tala, att stå på scen – och det är fortfarande energidränerande, trots ständig övning, för det faller inte min personlighet naturligt att göra det. Men det krävs. Hur kan jag annars få med mig andra på den förändringsresa som sociala medier innebär? Det räcker inte med min expertiskunskap inom sociala medier. Jag måste leva som jag lär. Om jag inte själv är aktiv i sociala medier, är synlig där, kommunicerar på det sättet i sociala medier som jag säger till andra att göra, blir jag inte trovärdig. Jag måste bevisa att det är möjligt att nå ut i bruset. Och jag måste samtidigt kunna övertyga och påverka, men framförallt inspirera andra att vilja göra det samma. Här har jag en bit kvar. Men den personliga utvecklingen är den största biten som jag måste jobba med framöver.

Jag tror det är viktigt för alla yrkesgrupper att framöver jobba med personlig utveckling, men framförallt för kommunikatörer. Vi ”kräver” av ledare en personlig förändring och utveckling när de ska bli mer kommunikativa – att vara kommunikativ är inte enbart en färdighet (som ekonomi), den gör något med oss som personer och individer. Detta måste vi kommunikatörer mer kunna relatera till, prata om och förstå.

Källor:

http://newsvoice.se/2015/05/03/datorer-som-skriver-akademisk-text-och-robotjournalister-borjar-ersatta-manniskor/

http://spraktidningen.se/blogg/lasare-kan-inte-skilja-pa-texter-skrivna-av-journalister-och-datorer

http://stratresearch.se/wp-content/uploads/varannat-jobb-automatiseras.pdf

https://sverigeskommunikatorer.se/nyheter/personlig-utveckling-leder-till-professionell-uteckling-del-1/

Sociala medier – en demokratifråga

Idag var politiker och tjänstemän från Ängelholms kommun på studiebesök hos oss i Malmö stad för att höra hur vi arbetar med medborgardialog. Jag gjorde en övergripande presentation om varför det är viktigt för oss som kommun att befinna oss i sociala medier, vårt förhållningssätt till sociala medier och hur vi praktiskt arbetar med det. Därefter hade jag ett par kollegor som berättade om ett case, hur de arbetat med medborgardialog, blogg och sociala medier som en del i stadsplaneringen av ett kvarter här hos oss i Malmö.

Men jag tänkte dela med mig lite av min presentation idag, för jag tycker det är en aspekt som diskuteras för lite vad det gäller myndigheters närvaro i sociala medier. Det pratas mycket ROI vad det gäller sociala medier. Men jag vill mena att för myndigheter finns det även en annan aspekt med att vara aktiva i sociala medier. Jag vill mena att det är vår skyldighet utifrån ett demokratiperspektiv.

Vad menar vi egentligen med sociala medier?

För att ni ska hänga med i mitt resonemang tycker jag det är viktigt att vi börjar fundera över vad vi menar med sociala medier. Snapchat, Whatsapp, Viber, Skype, Kik anses alla vara sociala medier. Man interagerar och kommunicerar, man är social helt enkelt. Men oftast är man det bara direkt mellan två individer, likt ett telefonsamtal eller sms. Men man kan välja att lägga till några till så att det blir en gruppdiskussion mellan 3-4 individer. Och oftast använder man det bara med personer som man redan har kontakt med sedan innan. Men tittar vi på tjänster som Facebook, YouTube, Instagram, Twitter och bloggar så har vi andra aspekter. Följande definition är hämtad ut Wikipedia (2014-03-17):

”Sociala medier är demokratisering av innehåll och förståelse för den roll människor spelar i arbetet med att inte bara läsa och sprida information, utan också hur de delar och skapar innehåll för andra att delta i.”

Sociala medier som som bloggar, Twitter m.m. skapar en arena där man kan dela material med personer man inte sen tidigare känner, och man kan göra det över hela världen. Dvs man kan nå en stor mängd människor med sitt budskap. Man har en arena att påverka i. Man kan skapa debatt då dessa kanaler inte enbart erbjuder informationsspridning, utan också interaktionsmöjligheter i form av kommentarsfältet. Detta är ett fundament som demokratin vilar på.

Sociala medier – en outnyttjad potential?

Det gjordes nyligen en undersökning i 24 länder och med 18 000 respondenter, där man undersökte hur viktigt sociala medier var för individen. I undersökningen blev det tydligt att individen anser att sociala medier är viktigast i de länder där demokrati ännu inte är en självklarhet – medborgarna utnyttjar aktivt sociala medier för att förändra, för att påverka, för att nå ut – och det är viktigt för dem. Till exempel tillskrivs ju sociala medier stor del av Arabiska våren.

Ibland upplever jag att vi i Sverige slarvigt säger att sociala medier bara är för att man är nyfiken på vad vännerna håller på med och man själv vill bli bekräftad. Ja, så kan det mycket väl vara. Men det säger ju mer om oss än om sociala medier. Man väljer själv vad man vill använda sociala medier till, och stora delar av världen visar oss att det finns en annan potential i sociala medier – demokrati och påverkan, insyn, öppenhet och transparens. Här kan vi som kommuner och myndigheter vara vägledande. Vi har ju trots allt en skyldighet att värna om demokratin och arbeta aktivt med våra medborgares möjlighet till inflytande.

Demokrati kräver öppenhet

Ska våra medborgare kunna ha inflytande så måste de veta vad de kan och ska ha inflytande på. De måste få insyn i våra verksamheter. På riktigt. Verkligen på riktigt. Och sociala medier ger denna möjlighet på ett väldigt enkelt sätt. Vi kan visa människorna bakom organisationen. De kan berätta vad de gör, varför de gör det, hur de gör det och vad de känner kring det. De kan samtidigt ha en dialog med medborgarna om det.

I Malmö stad har vi en kommunikationspolicy som säger att alla våra medarbetare måste vara duktiga på att kommunicera, och att kommunikation är livsnerven i den demokratiska processen. Detta blir än viktigare när det gäller sociala medier. Våra medborgare vill inte träffa några slipade kommunikatörer i sociala medier. Sociala medier handlar om transparens och öppenhet. De vill träffa och prata med experterna, de som arbetar inom det området de är intresserade av. Det är ju de som gör jobbet, som är hjärtat i organisationen. Om våra medborgare ska kunna påverka går det inte att gå genom ett filter av kommunikatörer.

Så vad gör vi åt detta då? Jo, alla våra medarbetare ska kunna känna sig trygga i att hantera sociala medier i sin professionella roll. Det är ingen lätt uppgift, men nödvändig. Jag tror att sociala medier inom greppbar framtid kommer vara lika naturligt som telefon, sms och mail. Det tog 15 år för mailen att slå igenom inom yrkeslivet. Facebook kom till Sverige 2006, och gjorde sitt intåg i företag och organisationer ett par år senare. Men vad var det avgörande för att mailen skulle slå igenom i organisationer och företag? Jo, att cheferna började använda det, och förstå dess potential.

Som myndigheter lyder vi alla under offentlighetsprincipen. Öppenhet borde vara vårt mantra vid det här laget. Demokratin behöver det för att överleva. Skapar vi inte en tradition där våra framtida generation känner att de kan ha inflytande och påverkan, att det är värt mödan att engagera sig och vilja förändra, att det ger något att gå och rösta i våra demokratiska val, så är vi illa ute. Som kommuner borde vi vara vägledande i att skapa denna tradition och visa att det är möjligt, i den arena som många av våra unga (och många andra för den delen) redan väljer – sociala medier.

Ständigt uppkopplad?

Tycker det är rätt mycket prat just nu om digital detox. Om att vara utan internet och sin smartphone under en dag i veckan, eller mer för den delen. Börja med en timme om dagen kanske. Det har blivit en liten trend. Det skrivs böcker om det. Artiklar. Allt möjligt. Man är liksom inne om man kör digital detox. Det är bra. Så är det bara. Digital detox är svaret på digital stress.

Men vänta nu, är det verkligen det? Är digital detox svaret på digital stress? Varför måste vi alltid prata extremer? Allt eller inget. Och varför heter det förresten digital stress? Som om det handlade om teknik. Det handlar om människan, om oss, hur vi förhåller oss till saker och ting.

Men om vi för enkelhetens skull utgår från det som benämns som digital stress, så tror jag inte lösningen är detox eller begränsningar. Det handlar om att hitta balansen, om att få en sund inställning. Men framförallt handlar det om att hitta orsaken till varför det stressar oss och få bukt med det. Vad hjälper det oss att försöka få bukt med symptomen? Det finns massor av teknik som jag inte använder, finns teknik jag använder lite, finns teknik jag använder mycket. Ingetdera stressar mig. Inte tekniken i sig. Däremot har jag ett extremt kontrollbehov. För att vara lugn vill jag känna att jag har allt under kontroll. Att jag har koll på saker och ting. Att jag hänger med. Jag har fått jobba med mig själv för att hitta min gräns för vad jag behöver för att hitta lugnet. För jag kan omöjligt ha koll på allt. Oavsett teknik eller inte.

Men åter till att hitta balansen och en sund inställning. Satt häromdagen i diskussion med min farmor som förfasade sig över hur mina barn tillbringar SÅ mycket tid med de dära ajPaaaadsen. Mina barn kommer tappa språket och den sociala förmågan helt. De kommer definitivt inte kunna skriva. Det svenska språket kommer snart försvinna helt. Jag blir väldigt upprörd inombords när jag hör sådana argument. För vi är tillbaka i extremerna. Att se saker som svart eller vitt. Att endast se ett perspektiv. Som förälder ser jag det som min SKYLDIGHET att lära mina barn att få en sund inställning och balans i sitt liv mellan den digitala och den fysiska världen. De kan inte bara ha det ena eller det andra. Då kommer de aldrig klara sig i framtiden. Den digitala utvecklingen är ett faktum. Det är en integrerad del i vårt samhälle nu. Och det är min roll att rusta mina barn för framtiden.

Jag tror också mina barns generation kommer vara en fena på sociala interaktioner, både i den digitala och den fysiska världen. Det är min roll som förälder och vuxen att vara en förebild i detta sammanhang. Mina barns generation kommer dagligen att behöva konkurrera i den fysiska sociala arenan med den digitala sociala arenan. För att klara den konkurrens tror jag de kommer lära sig anamma en mycket bättre social förmåga i den fysiska världen än vad vi i min generation någonsin kommer lyckas med.

Att svenska språket skulle försvinna tror jag inte heller ett skvatt på. Utvecklas däremot, ja, det kommer det göra. Det har det gjort i alla tider. Jag kan knappt förstå en text skriven på svenska för 100 år sedan. Har ni släktforskat vet ni precis vad jag menar.

Så vad vill jag egentligen ha sagt? Jo, att jag tror vi människor måste bli mycket bättre på att se flera perspektiv. Lära oss omfamna framtiden på ett mer balanserat sätt samtidigt som vi lär av historiken. Inte bara glorifiera hur det var förr. Utan se hur vi kan lära av varandra. Människan utvecklas varken vi vill det eller ej. Annars hade vi varit kvar i stenåldern. Vi måste hitta ett sunt sätt att förhålla oss till denna utveckling.

This is an image of a toddler learning ABC's on an iPad

Pssst. Kan en två-åring lära sig en iPad, så kan vem som helst det. Eller?

Om varför gamification och kommunikation hör ihop

När jag tidigare skrivit om kommunikation har jag pratat om att jag gärna ser kommunikatörens roll som en ”förändringsfaciliterare”. För det mesta är målet med kommunikationsinsatser någon form av beteendeförändring. Marknadsföring, kampanjer, organisationsförändringar, visionsarbete, värdegrundsarbete – kommunikatörens roll i sådana ”projekt” handlar om att trigga någon form av önskat beteende hos en specifik målgrupp. Gamification har en ypperlig förmåga att trigga beteendeförändringar. Alltså borde kommunikation och gamification vara som gjorde för varann!

Vad är gamification?
Gamification innebär att man använder spelelement för att skapa engagemang, motivation och beteendeförändring. Spelaren triggas att fortsätta och/eller åstadkomma något genom att samla poäng, få ökad status eller andra belöningssystem.

Spelelementen innehåller samma triggers som är förknippade med instrumentell inlärning där önskade beteende förstärks och belönas. Så egentligen är det inget nytt. Bara ett nytt sätt att utforma det på.

what-is-gamification

Gamification+kommunikation
Använder man gamification som en del av kommunikationen får man även bonuseffekter så som interaktion och aktiv informations- och kunskapsinhämtning istället för passiv sådan. Inlärnings- och förändringsprocessen ser olika ut för oss alla. Men idag erbjuder de flesta informationskanaler endast möjligheter till passiv informations- och kunskapsinhämtning (främst att ta till sig något genom att endast läsa en text). Detta passar vissa perfekt. För andra kan det vara bättre med aktiv informations- och kunskapsinhämtning. Detta kan gamificiation erbjuda. Ett exempel på det är spelet “Med rätt att vara öppen” som min kollega Åsa Olsson tagit fram. Istället för att bara passivt läsa om vad som gäller kring offentlighet och sekretess, kan Malmö stads medarbetare göra ett quiz och själv behöva ta ställning och tänka under tiden de inhämtar informationen.

Ett roligt verktyg
Jag är förvånad att jag inte ser mer spelelement inom kommunikation. För visst är gamification ett lysande verktyg för kommunikatörer? Det har ju även fördelen av att det gör kommunikation liiiiiiite roligare 😉 Fast egentligen kanske det är så enkelt som en resurs och kostnadsfråga?

Allt är kommunikation

Men det är väl så? Allt är kommunikation. Så fort vi interagerar med en annan människa så är det kommunikation på något sätt. Och om allt är kommunikation och alla sysslar med kommunikation, vad är då kommunikatörens roll? Ska jag vara ärlig så är frågan ”vad jobbar du med?” en av de frågor jag helst av allt vill undvika. Jag har aldrig ett bra svar. Säger man att man är kommunikatör får man som respons det där helt blanka ansiktsuttrycket som säger ”eh…jaha…?” Ibland svarar jag lite slarvigt ”Jag jobbar med kommunikation”, och så tänker jag för mig själv ”Men vad tusan innebär det? Det måste ju låta helt absurt.”

För mig är kommunikationsbranschen fortfarande en bransch som håller på att känna sig för och det skapas nya roller och synsätt allt eftersom. Jag vill gärna se kommunikatörens roll som en ”förändringsfaciliterare”. För det mesta är målet med de kommunikationsinsatser som görs någon form av beteendeförändring. Marknadsföring, kampanjer, organisationsförändringar, visionsarbete, värdegrundsarbete – kommunikatörens roll i sådana ”projekt” handlar om att trigga någon form av önskat beteende hos en specifik målgrupp. It’s a tricky thing.

relation6

Men det gör också att det inte finns några tydliga gränser mellan kommunikation och andra områden inom organisationen. Som kommunikatör måste man vara väl insyltad i organisationen. Kommunikation sker alltid, i alla möjliga kanaler, budskapen förs fram även när man inte är medveten om det. För det är i relationen beteendeförändringen sker. Relationen är ett socialt samspel som gärna sker på en informell arena. Hur förhåller vi kommunikatörer oss till det? Vad är vår roll i det hela?

För vi måste ta hänsyn till de informella arenorna som (intern)kommunikatörer, eller som en härlig själ uttryckte det ”Diskussioner uppkommer där det finns plats – stryp utrymmet och trycket pyser ut någon annanstans” – Mattias Jansson @kommunchef

Det finns många sätt att facilitera diskussioner på. Workshopliknande forum kan vara ypperliga förevändningar för att trigga igång diskussioner som lägger grunden för relationsbyggande.

Förändring – en kommunikativ utmaning

”Det behöver man inte vara Sherlock Holmes för att lista ut” tänker ni säkert när ni läser rubriken. Men för mig är det ett outtröttligt ämne. För hur ofta vi än pratar om det och tycker oss veta, lik väl går vi allt som oftast på samma nitar ändå (Murphys lag, vad vet jag?).

Inom retoriken, PR och marknadsföring, förändringspsykologi etc. pratar vi alltid om samma sak – vi är först och främst kännande människor, därefter rationellt tänkande människor. Men ändå är det här vi alltid går bet, vi har en så stark förkärlek att i förändringsarbete vilja lägga tonvikt på de rationella och logiska budskapen. Oftast går både chefer och kommunikatörer på denna betan – varför? Jag har faktiskt inget bra svar, det är en liten tankenöt jag ofta går med. Någon som har någon bra in-put så tas det tacksamt emot! Kan det vara för att det är så mycket svårare och kräver så mycket mer energi och tid från oss att faktiskt tänka till kring vår målgrupp och vad som är deras motivationskraft?

I förändringsarbete upplever jag också att vi har en tendens att fokusera för mycket på problemen som leder till att vi upplever ett behov av förändring – eller förbättring som det så fint heter ;). Varför inte fokusera på möjligheterna istället? Det flesta studier i beteendevetenskap visar att när man fokuserar på problem istället för möjligheter så leder det oftast till motstånd. För det är ju som att trycka lite extra på att så som medarbetarna jobbar idag är fel – vilket jag sällan tror behöver understrykas i en förändring, det är på något sätt underförstått. Jag kan ha fel.

Jag tror det är viktigt att aldrig underskatta målgruppens intelligens, samtidigt som man givetvis inte ska överskatta målgruppens förkunskaper. Problemen i en organisation är oftast mer eller mindre kända för alla som jobbar i organisationen. Det finns givetvis olika tolkningar av problemen och jag menar inte att vi ska sluta prata om dem helt. Men fokuset bör vara på möjligheterna istället. Men det kräver återigen en hel del av oss – vi måste börja fundera kring hur vi ska genomföra förändringen och vad som kommer hända om vi gör si eller så. Det är här vi bör utnyttja kraften i våra medarbetare, som oftast har många tankar och idéer om hur vi kan förbättra vår organisation. Och som grädde på moset visar studier att om vi som människor själv får vara med och påverka, jämfört med att bli tillsagda vad vi ska göra, så är vi upp till fem gånger mer committade (som det så fint heter på svenska 😉

Papper, vad är det?

Hur många årtionde är det tills någon ur en av de nyare generationerna ställer den frågan? Måååånga…tror jag. Det pratas och diskuteras kring papprets vara eller icke vara. Det papperslösa kontoret. Finns behovet av papper när vi kan använda iPad, iPhone etc? Tekniken går framåt och verktygen för ett papperslöst samhälle finns, och vi kan alla vara eniga om miljövinsterna. Men papperslösa är vi inte. Verktygen har inte ersatt pappret utan blivit ett komplement till pappret – och hur bra är det för miljön?

Men varför ska det då vara så svårt att bli papperslösa? Jag tror, att som så många gånger när man pratar IT-lösningar, så finns det alldeles för stort fokus på verktyget och inte på användandet. Det är som om vi blir alldeles förblindad av den nya tekniken. Jag skulle ju aldrig få för mig och gå ut och köpa en ny häftig två-sitsig sportsbil för att den var nyast och häftigast på marknaden, för att sen komma hem och inse att; ooopps, barnen och hunden får inte plats. Nähä, synd, då får jag väl köpa en kombi också. Gör ju inget att jag har två bilar.

Köper jag bil så tänker jag först igenom vad jag ska ha den till, vilka mina behov är o.s.v. Men jag kan lätt köpa en iPad och tänka; jaha, vad kan jag nu ha denna till? Och så blir den ett komplement till alla mina andra prylar (datorn, iPhone, och för guds skull pappret). Den ena ersätter inte den andra. Jag klarar mig inte utan någon av mina enheter. För att rättfärdiga det faktum att jag har alla dessa enheter säger jag till mig själv att de har olika funktion och syfte i både mitt privatliv och arbetsliv. Men ska vi vara ärliga så är det nyansskillnader. Och ibland händer det att jag av bekvämlighetsskäl sitter med dem allihopa när jag jobbar. (Som nu till exempel).

Pappret är betingat av kultur, och det är svårt att förändra. Det hjälper inte att införa en IT-lösning, vi måste tänka igenom hur vi hantera våra dagliga aktiviteter, så väl i hemmet som på jobbet. Hur mycket ska IT-lösningarna anpassas till vårt dagliga användande och hur mycket ska vi förändra och anpassa vårt beteende? Oavsett så är det en lång resa. Men jag upplever att debatten har störst fokus på IT-lösningarna. Jag upplever att det finns två tydliga läger. De ivriga entusiasterna som står och undrar varför det tar så lång tid att införa den nya tekniken i organisationen, varför det ska testas hit och dit, och man borde välja den ena lösningen framför den andra etc. . Och sen finns det dem som slår bakut när det ska införas ”ännu en” IT-lösning. (Sen finns det ju givetvis ett spann mittemellan).

Jag tror det är viktigt att börja koppla verksamhetsutveckling och beteendevetenskap (och för all del förändringspsykologi) i allt högre grad till införandet av nya IT-lösningar. Verksamhetsutvecklingen ska vara i fokus, IT-lösningarna ett ”means to an end”. Annars finns risken att de flesta fortsätter jobba som förut och IT-lösningen blir istället ett störande moment, ännu en grej att lägga till resten av grejerna – ett komplement. Och de som gillar tekniken och de nya häftiga prylarna kommer vara steget före och jaga nästa nya grej.

%d bloggers like this: