Kommunen som motvikt på sociala medier (?)

Medielandskapet har förändrats i och med internet och sociala medier, det är ingen nyhet. Med det kommer så klart även en förändrad mediekonsumtion. Idag är det en (stor) del som i princip får all sin nyhetsrapportering via sociala medier. De läser det som deras vänner på Facebook och de som dem följer på Twitter delar, skriver och sprider vidare. Och det är ju inte så lite det – det delas mycket material, så väl tidningsartiklar som blogginlägg, bilder m.m. På sociala medier låter vi i princip vänner, bekanta och följare sålla åt oss i informationsöverflödet. Vilket i och för sig känns vettigt på ett sätt. Man kanske har tidsbrist, man tycker kanske det är lite dyrt att prenumerera på dagstidning, eller av annan anledning. Det finns dock en baksida.

Våra vänner väljer våra nyheter till oss

Oftast väljer vi att följa likasinnade på Twitter, personer som är intresserade av samma (smala) spår som vi själv. Vännerna på Facebook är kanske till stor del de personer vi umgås med i vardagen och därmed antagligen också personer med liknande värderingar som oss själva. Det gör att det vi får till oss i våra sociala kanaler är väldigt färgat, och oftast något som förstärker våra egna och vännernas redan existerande värderingar.  Vi delar ju sådant som vi kan känna igen oss i, eller sådant som på annat sätt berör eller upprör oss. Det gör att vi sällan ställs inför nyheter, artiklar, krönikor eller blogginlägg som ger oss en annan nyanserad bild och utmanar vårt sätt att se på samhället, omvärlden och våra medmänniskor. Är detta vår enda (eller största) mediekälla så skapar det polariserade grupper kring olika ämnen, händelser etc. i samhället. Inte sällan träffar kommunen båda dessa grupper i sociala medier.

Kommunens sociala kanaler – en mötespunkt?

Det är säkerligen fler kommuner än Malmö stad som idag upplever en problematik kring att hitta långsiktiga hållbara lösningar för de socialt utsatta EU-medborgare som kommer till Sverige med hopp om att hitta försörjning och ett bättre liv. Hur dessa lösningar ska se ut är så väl en nationell som kommunal fråga, och som beslutas av våra politiker. I detta har jag ingen roll. Men att jobba med kommunikationen kring denna situation och möta Malmöborna i sociala medier kring dessa frågor har fått mig att fundera en hel del.

Det är idag två väldigt polariserade grupper medborgare som kommunen träffar i sociala medier i denna fråga. En del som är oerhört upprörda för att kommunen inte gör mer för den här gruppen socialt utsatta människor. De efterlyser härbärgen och fler humanitära insatser. Å andra sidan finns de som tycker att det är en förskräcklig situation i staden – att se tältlägrena och de osanitära förhållande som medföljer. De är upprörda för att kommunen tillåter nedskräpning av staden, att kommunen inte avhyser tältlägrena och förbjuder tiggeri. På båda sidorna är känslorna starka och det märks att frågan berör och upprör.

FB2

Våra egna små sociala mediebubblor

Båda grupperna är stärkta i sina övertygelser och sin upplevda känsla. Flertalet tillfällen kommer uttryck i stil med “hela samhället ser och vill, men inte ni på kommunen”. Och jag tvivlar inte på att detta är en sann upplevelse för personerna ifråga. För säkerligen är hela deras Facebook- och Twitterflöde lika övertygad om samma sak som de själva, och det representerar deras (upplevda) samhälle – det finns ett konsensus inom den egna sociala mediesfären. När dagstidningen var den källa de flesta fick sin dagliga mediedos från fick alla samma information (visserligen läste inte alla allt, men ni förstår vad jag menar), vilket skapade förutsättningar för att nyansera en situation på ett visst sätt för medborgarna. Vi levde alla i samma mediebubbla. Idag ser det helt annorlunda ut. Det är små mediebubblor med olika förutsättningar.

På kommunens sociala medier så möts alla dessa bubblor.Det har varit en relativt ny situation för oss. Och i ovan nämnda fråga har det känts både tufft och utmanande. Det är hårda ord, upprörda känslor, stark kritik mot kommunen. Stundtals har jag kollegor som ifrågasätter om vi ens ska svara. Ibland blir det även hätska diskussioner mellan de polariserade grupperna som helt plötsligt möts på kommunens sida, och det blir en utmaning att moderera diskussionen.

fb3

Är kommunen rustad för dialog i sociala medier?

Det är lätt att som kommun gå ut med fanan högt och säga att vi ska vara i sociala medier – “kommunikation är viktigt, vi vill ha dialog med medborgarna.” Men det blir tuffare när det väl bränner till så här. För i ärlighetens namn så är detta inget vi är vana att hantera. De flesta frågor och kommentarer som kommer in till en kommun i sociala medier är mer kundtjänstliknande.

Men det är i dessa brännande frågor vi som kommun har en möjlighet att göra skillnad med dialog i sociala medier. Vi blir en av de arenor där dessa grupper möts då de vänder sig till oss eftersom vi har en roll i frågan. Vi har möjligheten att nyansera bilden för båda grupperna. Vi har också en möjlighet att förklara och förtydliga på vilket sätt de som medborgare kan påverka, hur kommunen och närdemokratin fungerar, vilka skyldigheter kommunen har, vilka lagar som gäller, varför kommunen agerar som den gör eller inte gör etc.

fb

Det är en möjlighet. Men den är inte given. Och den är inte lätt. Den väcker både tankar och känslor hos mig själv varje dag på jobbet. Och när det är sådana här brännande frågor är det svårt att låta bli att inte beröras personligen. Jag förstår mina kollegor som vill låta bli att svara. Det är tufft och tungt. Det är ett språk vi inte är vana vid. “Troll” säger vissa. Och ja, de finns också. Men i en del sammanhang är det egentligen väldigt upprörda och övertygade människor, som tar ut en frustration i ett språk som har blivit väldigt vanligt på internet och i sociala medier. Ett språk som vi inte är vana att bemöta i vårt yrke som kommunikatörer i en kommun. Men så ser samhället och medielandskapet ut idag. Det kan vi inte blunda för.

Jag tror därför det är viktigt för oss som kommuner att börja ställa oss frågan om vi är beredda på att ta dialogen i sociala medier. Hur ser vår beredskap, kompetens och våra resurser ut för det? Och är det verkligen kommunikatörerna som ska föra dialogen i sociala medier? Vad för roll ska vi (egentligen) ha som kommun i sociala medier?

Apropå det sociala i sociala medier

Har följt debatten om ministrar och sociala medier, och flera har skrivit klokt om detta så jag tänker inte nämna det vidare. Det som fick mina tankar att gå igång var slutet i av Deepeds blogginlägg på ämnet ministrar och sociala medier: “En av de stora farorna för varje sociala medie-arbete är att man glömmer bort det sociala i sociala medier.” Och så ställs frågan: hur hanterar man det med en relativt liten stab? Jag tror inte det går att hantera med en liten stab, men det är så verkligheten ser ut för många idag, och det är en av anledningarna till att vi ofta missar det sociala. För vad är socialt egentligen? Räcker det att svara på frågor?

En reflektion jag har är att vi i min organisation, Malmö stad, ofta kommer med information eller ett konstaterande på sociala medier . Om vi sedan får frågor eller kommentarer så besvarar vi eller försvarar. Detta skapar polariseringar istället för öppningar till faktisk dialog. Detta tror jag kommer från en ovana, då vi inte är vana att involvera medborgarna. Traditionellt har vi blivit granskade och ställts till svar för saker, så det sitter i vår ryggmärg att försvara och besvara.

Men jag tror också det kommer från att det är vi kommunikatörer som ofta har hand om de sociala kanalerna. Det innebär också ofta att vi inte har en direkt ”landningsbana” in i verksamheten, där medborgarnas tankar, idéer och synpunkter kan tas om hand på ett bra sätt. Som kommunikatörer blir vi ett knepigt filter och därför ofta känner att vi hamnar i en utsatt situation om det kommer t.ex. kritik. Vi måste ofta hantera och bemöta det själv, samtidigt som vi inte vet om vi har en “landningsbana” in i organisationen för att se till att det blir bättringar i den del som kritiseras.

Som medborgare vill jag inte ha dialog genom ett filter, jag vill prata direkt med experterna, handläggarna, etc. Det innebär att vi inte kan ha en liten kommunikationsstab som har hand om sociala medier. Det måste alla i organisationen ha – om man svarar på mail eller telefon från medborgare, ska man också kunna svara i sociala medier. Annars uteblir dialogen, och de effekterna en dialog kan ge. Ska vi prata demokrati så ÄR sociala medier ett bra verktyg för detta. Men jag tror inte vi som myndigheter hittat rätt ännu i hur vi ska kunna använda det för det ändamålet.

Det är lätt att tycka att vi varit i gång med sociala medier ett tag och att vi borde kunna detta vid det här laget. Men jag tror fortfarande vi är i begynnelsen. Tekniken finns på plats, men vårt samhälle och våra organisationer genomgår en kulturförändring i och med de tekniska möjligheterna. Och den förändringen kommer ta tid. Är vi mogna för att faktiskt lyssna och involvera via sociala medier? Eller nöjer vi oss som organisationer med att besvara och försvara? Det är ju trots allt interaktion.

Kommunen på Facebook

Imorgon släpper Kreafon sin rapport “Kommunen på Facebook 2014” och idag skrev Sydsvenskan en artikel om att Malmö stad är den mest gillade kommunen i Skåne utifrån Kreafons rankning. Enligt listan är Malmö stad på tionde plats i landet bland kommunerna med 3500 gillare.

Jag tycker det är bra och intressant att man ställer samman en sådan här rapport, och jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den. Jag är framförallt nyfiken på om jag kommer få läsa en sammanställning och reflektion/analys över kommunernas samlade närvaro på Facebook. Till exempel har Malmö stad över 200 konto i sociala medier varav över 80 konto på Facebook. Vårt totalt antal gillare och vår totala räckvidd är alltså bra mycket större än de 3500 som finns med i listan.

På medborgarens premisser = flera konto

Sociala medier är intressant utifrån att det är på användarnas premisser och inte på organisationen/kommunens premisser. Oftast vill man som användare följa ett ämne hellre än en organisation/kommun. Vi har därför många olika konto för t.ex. vår kulturverksamhet för dem som är intresserad av det, konto för våra olika evenemang så som Malmö festivalen, Garden show, Sommarscen m.m., konto för vårt employer brand dvs. en Facebooksida för dig som jobbar, har jobbat eller vill jobba i Malmö stad, konto där vi arbetar aktivt med att få stödfamiljer och stödpersoner till vår sociala resursverksamhet, konto för att låta pedagoger inspirera pedagoger, konto för att följa stadsutvecklingen och byggnationen i staden – som sagt, listan är lång och du hittar den här.

Hur stort är intresset att följa en kommuns huvudkonto som har en så bred verksamhet? Som innehåller allt från vård och omsorg, skola och barnomsorg, individ och familjeomsorg, idrott och fritidsverksamheter, kulturverksamheter, stadsutveckling, infrastruktur m.m. Det är svårt att hitta ett tydligt syfte för ett huvudkonto för en kommun. Det är lätt att det blir så spretigt att det blir ointressant.

Nonchalant kan man säga att målgruppen för ett sådant konto är Malmöborna. Men det är en väldigt bred relativt ospecifik målgrupp på en si så där 312 000 individer. Kommunikationen är svår att spetsa till en så bred målgrupp. Det enda målgruppen har gemensamt är platsen Malmö. Och vi har redan ett konto för vårt platsvarumärke Malmotown. Så hur gör man ett huvudkonto för en kommun på Facebook intressant och relevant? Idag försöker vi samla de mest intressanta posterna från våra övriga konto som tilltalar en större del av Malmöborna på vårt huvudkonto.

Huvudkontots roll

Samtidigt är det viktigt att en kommun har ett huvudkonto på Facebook (och Twitter för den delen). För när Malmöborna väl har en fråga, fundering, kommentar, kritik, beröm etc. så vet de oftast inte vilken del av vår verksamhet det berör, utan vet bara att det är kommunen de ska vända sig till. Och då är ett huvudkonto viktigt och har ett tydligt syfte. Lika så är det av vikt vid en eventuell kris. Då är ett huvudkontot i sociala medier en av de absolut viktigaste kanalerna i dagens mediasamhälle.

Men min poäng är egentligen, att det blir väldigt smalt och egentligen intetsägande, att titta på en kommuns närvaro i sociala medier, eller Facebook för den delen, genom att bara utgå från huvudkontot. Det är den samlade bilden av alla kontona som är intressant. Organisationer/kommuner kan inte idag stå med EN megafon och tala till alla. Vi använder istället många olika sätt att nå våra medborgare utifrån där dem är.

//Linda, stolt Malmö stad medarbetare och kommunikatör

Ständigt uppkopplad?

Tycker det är rätt mycket prat just nu om digital detox. Om att vara utan internet och sin smartphone under en dag i veckan, eller mer för den delen. Börja med en timme om dagen kanske. Det har blivit en liten trend. Det skrivs böcker om det. Artiklar. Allt möjligt. Man är liksom inne om man kör digital detox. Det är bra. Så är det bara. Digital detox är svaret på digital stress.

Men vänta nu, är det verkligen det? Är digital detox svaret på digital stress? Varför måste vi alltid prata extremer? Allt eller inget. Och varför heter det förresten digital stress? Som om det handlade om teknik. Det handlar om människan, om oss, hur vi förhåller oss till saker och ting.

Men om vi för enkelhetens skull utgår från det som benämns som digital stress, så tror jag inte lösningen är detox eller begränsningar. Det handlar om att hitta balansen, om att få en sund inställning. Men framförallt handlar det om att hitta orsaken till varför det stressar oss och få bukt med det. Vad hjälper det oss att försöka få bukt med symptomen? Det finns massor av teknik som jag inte använder, finns teknik jag använder lite, finns teknik jag använder mycket. Ingetdera stressar mig. Inte tekniken i sig. Däremot har jag ett extremt kontrollbehov. För att vara lugn vill jag känna att jag har allt under kontroll. Att jag har koll på saker och ting. Att jag hänger med. Jag har fått jobba med mig själv för att hitta min gräns för vad jag behöver för att hitta lugnet. För jag kan omöjligt ha koll på allt. Oavsett teknik eller inte.

Men åter till att hitta balansen och en sund inställning. Satt häromdagen i diskussion med min farmor som förfasade sig över hur mina barn tillbringar SÅ mycket tid med de dära ajPaaaadsen. Mina barn kommer tappa språket och den sociala förmågan helt. De kommer definitivt inte kunna skriva. Det svenska språket kommer snart försvinna helt. Jag blir väldigt upprörd inombords när jag hör sådana argument. För vi är tillbaka i extremerna. Att se saker som svart eller vitt. Att endast se ett perspektiv. Som förälder ser jag det som min SKYLDIGHET att lära mina barn att få en sund inställning och balans i sitt liv mellan den digitala och den fysiska världen. De kan inte bara ha det ena eller det andra. Då kommer de aldrig klara sig i framtiden. Den digitala utvecklingen är ett faktum. Det är en integrerad del i vårt samhälle nu. Och det är min roll att rusta mina barn för framtiden.

Jag tror också mina barns generation kommer vara en fena på sociala interaktioner, både i den digitala och den fysiska världen. Det är min roll som förälder och vuxen att vara en förebild i detta sammanhang. Mina barns generation kommer dagligen att behöva konkurrera i den fysiska sociala arenan med den digitala sociala arenan. För att klara den konkurrens tror jag de kommer lära sig anamma en mycket bättre social förmåga i den fysiska världen än vad vi i min generation någonsin kommer lyckas med.

Att svenska språket skulle försvinna tror jag inte heller ett skvatt på. Utvecklas däremot, ja, det kommer det göra. Det har det gjort i alla tider. Jag kan knappt förstå en text skriven på svenska för 100 år sedan. Har ni släktforskat vet ni precis vad jag menar.

Så vad vill jag egentligen ha sagt? Jo, att jag tror vi människor måste bli mycket bättre på att se flera perspektiv. Lära oss omfamna framtiden på ett mer balanserat sätt samtidigt som vi lär av historiken. Inte bara glorifiera hur det var förr. Utan se hur vi kan lära av varandra. Människan utvecklas varken vi vill det eller ej. Annars hade vi varit kvar i stenåldern. Vi måste hitta ett sunt sätt att förhålla oss till denna utveckling.

This is an image of a toddler learning ABC's on an iPad

Pssst. Kan en två-åring lära sig en iPad, så kan vem som helst det. Eller?

%d bloggers like this: