Är du där målgruppen är?

Stiftelsen för internetinfrastruktur (som ansvarar för och utvecklar Sveriges toppdomän .SE) kom i dagarna ut med statistik angående svenskarnas användning av sociala medier. Varför är detta intressant? Jag som har en viss passion för sociala medier tycker givetvis detta är fantastiskt intressant på många sätt. Men jag vill även sticka ut hakan och säga att detta är av intresse för alla kommunikatörer. För det handlar om målgrupper. Var befinner sig våra målgrupper och hur ser deras vanor ut? Som kommunikatörer vet vi att det är A och O att känna och ha kunskap om våra målgrupper för att kunna nå ut.

anvandning_sociala_medier_2013

Facebook är fortfarande populärast bland svenskarna – 66% av internetanvändarna befinner sig där. Facebook har en bra spridning över ett stort åldersspann. Dock minskar den dagliga användningen av Facebook bland dem yngre medan det ökar något bland dem äldre. Twitter och Instagram ökar kraftigt bland svenskarna.

Kvinnor använder Instagram mer än män, medan på Facebook och Twitter är skillnaderna inte lika markanta. Unga (12-25 år) tillbringar en tredjedel av sin internettid (drygt 4 h/veckan) på sociala nätverk, äldre endast ungefär en timme mindre.

Du känner målgruppen, du vet var de befinner sig…

…kan du kanalerna? Jag tycker det är relevant att fråga sig om det går att vara kommunikatör idag och inte befinna sig i sociala medier. Vi måste vara där målgruppen är. Och vi måste göra det bra. Sociala medier är inte något vi endast använder på vår fritid en halvtimme om dagen för att hålla kontakt med vännerna. Det är en viktig del i vår kommunikationsplanering. Och det är en viktig del i vår omvärldsbevakning. Det pratas om oss i sociala medier. Har vi råd att inte lyssna?

Sociala medier är ingen specialistkunskap. Det är en baskunskap som kommunikatör. Vågar jag sticka ut hakan och påstå det? Vad tycker du? I USA börjar det bli allt vanligare att jobbannonser för kommunikationsyrken innehåller ett minimumkrav på ett Klout-score om 50*. Kommer det inom en snar framtid dyka upp i Europa och Sverige?

Läs .SE’s statistik om svenskarnas användning av sociala medier

*Klout är en tjänst som använder statistik och analyser från sociala medietjänster för att rangordna dess användare enligt vilken påverkan de har i sociala medier. Detta mäts via “Klout Score”, som är ett numeriskt värde mellan 1 och 100. Vid bestämning av en användares poäng, mäter Klout storleken på användarens sociala medienätverk och korrelerar det innehåll som användaren skapat och mäter hur andra användare interagera med innehållet.

Ständigt uppkopplad?

Tycker det är rätt mycket prat just nu om digital detox. Om att vara utan internet och sin smartphone under en dag i veckan, eller mer för den delen. Börja med en timme om dagen kanske. Det har blivit en liten trend. Det skrivs böcker om det. Artiklar. Allt möjligt. Man är liksom inne om man kör digital detox. Det är bra. Så är det bara. Digital detox är svaret på digital stress.

Men vänta nu, är det verkligen det? Är digital detox svaret på digital stress? Varför måste vi alltid prata extremer? Allt eller inget. Och varför heter det förresten digital stress? Som om det handlade om teknik. Det handlar om människan, om oss, hur vi förhåller oss till saker och ting.

Men om vi för enkelhetens skull utgår från det som benämns som digital stress, så tror jag inte lösningen är detox eller begränsningar. Det handlar om att hitta balansen, om att få en sund inställning. Men framförallt handlar det om att hitta orsaken till varför det stressar oss och få bukt med det. Vad hjälper det oss att försöka få bukt med symptomen? Det finns massor av teknik som jag inte använder, finns teknik jag använder lite, finns teknik jag använder mycket. Ingetdera stressar mig. Inte tekniken i sig. Däremot har jag ett extremt kontrollbehov. För att vara lugn vill jag känna att jag har allt under kontroll. Att jag har koll på saker och ting. Att jag hänger med. Jag har fått jobba med mig själv för att hitta min gräns för vad jag behöver för att hitta lugnet. För jag kan omöjligt ha koll på allt. Oavsett teknik eller inte.

Men åter till att hitta balansen och en sund inställning. Satt häromdagen i diskussion med min farmor som förfasade sig över hur mina barn tillbringar SÅ mycket tid med de dära ajPaaaadsen. Mina barn kommer tappa språket och den sociala förmågan helt. De kommer definitivt inte kunna skriva. Det svenska språket kommer snart försvinna helt. Jag blir väldigt upprörd inombords när jag hör sådana argument. För vi är tillbaka i extremerna. Att se saker som svart eller vitt. Att endast se ett perspektiv. Som förälder ser jag det som min SKYLDIGHET att lära mina barn att få en sund inställning och balans i sitt liv mellan den digitala och den fysiska världen. De kan inte bara ha det ena eller det andra. Då kommer de aldrig klara sig i framtiden. Den digitala utvecklingen är ett faktum. Det är en integrerad del i vårt samhälle nu. Och det är min roll att rusta mina barn för framtiden.

Jag tror också mina barns generation kommer vara en fena på sociala interaktioner, både i den digitala och den fysiska världen. Det är min roll som förälder och vuxen att vara en förebild i detta sammanhang. Mina barns generation kommer dagligen att behöva konkurrera i den fysiska sociala arenan med den digitala sociala arenan. För att klara den konkurrens tror jag de kommer lära sig anamma en mycket bättre social förmåga i den fysiska världen än vad vi i min generation någonsin kommer lyckas med.

Att svenska språket skulle försvinna tror jag inte heller ett skvatt på. Utvecklas däremot, ja, det kommer det göra. Det har det gjort i alla tider. Jag kan knappt förstå en text skriven på svenska för 100 år sedan. Har ni släktforskat vet ni precis vad jag menar.

Så vad vill jag egentligen ha sagt? Jo, att jag tror vi människor måste bli mycket bättre på att se flera perspektiv. Lära oss omfamna framtiden på ett mer balanserat sätt samtidigt som vi lär av historiken. Inte bara glorifiera hur det var förr. Utan se hur vi kan lära av varandra. Människan utvecklas varken vi vill det eller ej. Annars hade vi varit kvar i stenåldern. Vi måste hitta ett sunt sätt att förhålla oss till denna utveckling.

This is an image of a toddler learning ABC's on an iPad

Pssst. Kan en två-åring lära sig en iPad, så kan vem som helst det. Eller?

Alla kan kommunicera men alla är inte kommunikatörer

Allt är kommunikation. Vårt samhälle, våra organisationer, våra relationer – de präglas alla av kommunikation och är möjliga på grund av kommunikation – verbal som icke verbal. Så om alla sysslar med kommunikation, kan alla vara kommunikatörer då?

När sociala medier – bloggar, Twitter, YouTube m.m. – började göra sitt intåg blev det av naturliga skäl diskussioner inom journalistkåren. Helt plötsligt kunde alla (vem som helst) skapa innehåll, bli producenter och sprida detta till en stor del av omvärlden. Det uttrycktes oro för att det var det journalistiska hantverkets död och att nu kunde alla vara journalister. Men så har det ju inte blivit. Och så kommer det aldrig bli. De faktiska, riktiga, journalisterna har något som alla andra inte har. De har en specialistkompetens, utbildning, bakgrund och erfarenhet inom området. Det kan ingen någonsin ta ifrån dem. För att citera en skärpt kollega; “Eftersom journalistutbildningen och hantverket borgar för ett trovärdigt innehåll och en metod som krävs för att upprätthålla en demokrati så står journalistrollen stark i sin funktion.” Alltså, alla kan skapa innehåll, men alla kan inte journalistik. Ingen kommer kalla sig journalist utan att inneha rätt utbildning. Titeln står för något, den garanterar något. Det är bra.

Titlar ska borga för något, det är därför de finns tycker jag. Vi ska veta vad vi kan förvänta oss. Men ja, jag vet att titlar börjar bli en svår sak i dagens samhälle med massa nya yrken och roller som inte funnits tidigare och som i vissa fall är svåra. Men inom kommunikatörsskrået har vi börjat bygga upp och värna om vårt yrke och vår kompetens. Vi har en specifik specialistkompetens och vi har yrkesetik. Jag blir därför illa berörd när titeln kommunikatör används så flyktigt. Jag har den senaste tiden inom organisationen där jag arbetar stött på att servicemedarbetare, receptionister, kundmottagare m.fl. får titeln kommunikatörer. Säkert i brist på annan lämplig titel då deras arbete kanske är något utöver ordinarie receptionsarbete t.ex. Så tänker man att ja, det dem gör är ju att kommunicera, det blir ju en bra titel. Men vad händer då med kommunikatörs titeln? Den urvattnas och dess trovärdighet ifrågasätts. Vad borgar den för då? Vad kan man förvänta sig av en person med titeln kommunikatör? Allt från en fena i kundbemötande i servicecentrat till en fena i strategisk kommunikationsplanering och som till vardags coachar sin chef i hens kommunikativa ledarskap?

Jag är trygg i min roll och min kompetens. Personer som arbetar nära mig vet vad de kan förvänta sig och vad jag kan erbjuda. Men för personer som inte känner mig så är det inte alltid som “kommunikatör” säger dem så mycket. Om några år önskar jag att alla förstår precis vad jag med min kompetens kan erbjuda när jag säger att jag är kommunikatör. Jag tror det är möjligt, för inom kommuniktörsskrået håller vi fortfarande på att bygga upp och stärka yrkesrollen och titeln. Vi måste värna om den. Inte låta den kidnappas av någon annan.

 

Rekrytering i sociala medier

Just nu arbetar jag tillsammans med ett par kollegor från vår HR strategiska avdelning med att ta fram en strategi för employer branding i sociala medier. Fast det var inte där vi tog avstamp. Vi började diskutera hur vi kan använda oss av sociala medier i rekryteringssyfte.

Kan vi /ska vi /bör vi annonsera i sociala medier? Vi försökte slå ihop våra kloka huvud, de med utgångspunkten i rekryteringsprocessen och jag i sociala medier. Vi insåg snart att scope:t var större än bara rekrytering i sociala medier – vi måste tänka helheten – vi måste tänka employer branding.

Undersökningar visar att jobbsökande är mer aktiva i sociala medier än den genomsnittliga internetanvändaren. 70% av dem använder Facebook dagligen, medan 40% av Linkedin-användarna och 33% av Twitter-användarna kollar sin profil dagligen. De delar med sig av sina intressen och erfarenheter, håller utkik efter vänner och vad som händer i världen, men även för att hitta jobb och bygga sitt personliga varumärke. När de söker jobb fokuserar de främst på att förtydliga för företag att de står till arbetsmarknadens förfogande. Dessutom upplever de att de kan presentera en bredare och mer engagerad bild av sig själva till företagen via sociala medier jämfört med ett CV.

Innebär det att jobbannonsering i sociala medier inte är så framgångsrikt? I sociala medier förväntar man sig som jobbsökande att bli hittad – vi pratar nån form av headhunting? Enligt undersökningen så är responsen inte så hög på jobbannonser i sociala medier. Flera företag återkoppla dock en mer positiv erfarenhet av headhunting via sociala medier. Det ställer nya och andra krav på rekryteringsprocessen. Det ställer krav på att vi utifrån ett employer branding perspektiv arbetar med relationsmarknadsföring i sociala medier.

Än så länge är det få företag som lägger någon större kraft och budget på rekrytering via sociala medier. Sociala medier är ett komplement till övriga rekryteringskanaler. Men sociala medier skapar en möjlighet att bredda räckvidden och optimera rekryteringskampanjen. Det bygger även företagets image. Hälften av de jobbsökande kontrollerar företagskommunikationen i sociala medier innan de söker ett jobb.

Sociala medier är inte en rekryteringskanal likt andra. Dess främsta syfte bör vara employer branding – att användas för att kommunicera med arbetssökande och för att skapa ett nätverk med kandidater, samt att locka kandidater till befintliga karriärsidor. Och det är inte för alla yrkeskategorier som sociala medier är rätt kanal för rekrytering. Idag är det främst tjänstemän som använder sig av sociala medier när de söker jobb. Det är därför det är viktigt att ha en strategi och en handlingsplan för employer branding arbetet i sociala medier.

Rekrytering-i-sociala-medier-2013-fakta-eller-hype-10

Bild: Från StepStones rapport om rekrytering i sociala medier – bra eller bara en hype?

Om varför gamification och kommunikation hör ihop

När jag tidigare skrivit om kommunikation har jag pratat om att jag gärna ser kommunikatörens roll som en ”förändringsfaciliterare”. För det mesta är målet med kommunikationsinsatser någon form av beteendeförändring. Marknadsföring, kampanjer, organisationsförändringar, visionsarbete, värdegrundsarbete – kommunikatörens roll i sådana ”projekt” handlar om att trigga någon form av önskat beteende hos en specifik målgrupp. Gamification har en ypperlig förmåga att trigga beteendeförändringar. Alltså borde kommunikation och gamification vara som gjorde för varann!

Vad är gamification?
Gamification innebär att man använder spelelement för att skapa engagemang, motivation och beteendeförändring. Spelaren triggas att fortsätta och/eller åstadkomma något genom att samla poäng, få ökad status eller andra belöningssystem.

Spelelementen innehåller samma triggers som är förknippade med instrumentell inlärning där önskade beteende förstärks och belönas. Så egentligen är det inget nytt. Bara ett nytt sätt att utforma det på.

what-is-gamification

Gamification+kommunikation
Använder man gamification som en del av kommunikationen får man även bonuseffekter så som interaktion och aktiv informations- och kunskapsinhämtning istället för passiv sådan. Inlärnings- och förändringsprocessen ser olika ut för oss alla. Men idag erbjuder de flesta informationskanaler endast möjligheter till passiv informations- och kunskapsinhämtning (främst att ta till sig något genom att endast läsa en text). Detta passar vissa perfekt. För andra kan det vara bättre med aktiv informations- och kunskapsinhämtning. Detta kan gamificiation erbjuda. Ett exempel på det är spelet “Med rätt att vara öppen” som min kollega Åsa Olsson tagit fram. Istället för att bara passivt läsa om vad som gäller kring offentlighet och sekretess, kan Malmö stads medarbetare göra ett quiz och själv behöva ta ställning och tänka under tiden de inhämtar informationen.

Ett roligt verktyg
Jag är förvånad att jag inte ser mer spelelement inom kommunikation. För visst är gamification ett lysande verktyg för kommunikatörer? Det har ju även fördelen av att det gör kommunikation liiiiiiite roligare 😉 Fast egentligen kanske det är så enkelt som en resurs och kostnadsfråga?

Om möten, mångfald och möjligheter

Jag är både en stolt Malmöbo och stolt Malmö stad medarbetare. Jag gillar Malmö stads koncept ‘möten, mångfald och möjligheter’ för jag tycker verkligen det säger något om både staden och kommunen.

Jag har precis arbetat med en filmserie som jag tycker är ett tydligt exempel på detta. Alla som bor i Malmö, unga som gamla, skapar och formar staden — en underbart sprudlande, brokig och blomstrande plats fylld av kreativitet och passion! I filmserien får du träffa tio Malmöbor som berättar sin historia om hur Malmö som stad är en av anledningarna till att hen lyckats med det hen brinner för. Här möter du Malmö på tio olika sätt, tio lyckade exempel som speglar möten, mångfald och möjligheter.
Se filmserien ‘Jag bor i Malmö

Men det är inte alla gånger det blir så lyckat. Men både staden och kommunen är framåtsträvande och jag upplever att vi (för det mesta) jobbar aktivt för att skapa mångfald och möjligheter. Jag tycker det är viktigt att vi alltid som kommun i en stad som Malmö arbetar för att inspirera och vara förebilder kring just mångfald och möjligheter. Men ibland är det inte så lätt. Därför vill jag tipsa om Rättviseförmedlingen (www.rattviseformedlingen.se) Via sociala medier hjälper de ideellt projekt, organisationer och medier att hitta kompetens som hamnat i skymundan på grund av stereotypa föreställningar om till exempel kön, ursprung eller fysiska förutsättningar. Det kan handla om att man söker föreläsare, inspiratörer, behöver rekrytera ny kompetens. Eller om man vill så kan rättviseförmedlarna själv komma och föreläsa och inspirera kring just mångfald. Möjligheterna är många 🙂

Kommunikation ger mervärde

Under våren 2011 påbörjades forskningsprojektet Kommunikativt ledarskap vid Mittuniversitet. Målet var att skapa en tydlig definition kring begreppet samt undersöka hur det kan mätas och utvecklas. Nu är det gjort! Forskningsprojektet är avslutat och har gett ut en rapport.

Den definition av kommunikativt ledarskap som rapporten ger är följande:

En kommunikativ ledare engagerar medarbetare i dialog, ger och söker återkoppling, involverar medarbetare i beslutsfattandet, och uppfattas som öppen och närvarande.

Rapporten definierar även fyra centrala kommunikativa beteenden hos ledare:

Strukturera
innebär att tydliggöra mål och förväntningar, definiera uppgifter, planera samt fördela uppgifter, rekrytera och skapa mening.

Utveckla
innebär att coacha och träna, ge återkoppling på resultat, lösa problem och uppmuntra självstyrning.

Interagera
innebär att skapa öppenhet, stödja samt lösa konflikter.

Representera
innebär att företräda gruppen, enheten eller organisationen, bevaka omgivningen, nätverka och skapa resurser.

Vad menar jag med mervärde?
För mig visar det på att det vi benämner som kommunikativt ledarskap inte handlar om kommunikation. Inte egentligen. Det handlar inte (bara) om hur ledare kommunicerar med sina medarbetare. Det handlar om ett förhållningssätt som ledare. ”Uppmuntra självstyrning” t.ex. är ett förhållningssätt, att man vill ha självgående medarbetare. HUR man uppmuntrar självstyrning är kommunikation. Kommunikation är ett sätt att utöva ledarskap. Men så är det, kommunikation har i sig inget egenvärde, det måste kopplas ihop med något annat. Därför är till exempel kommunikativt ledarskap i grund och botten en utvecklingsfråga för HR, där kommunikation är en stödjande funktion. Jag vet att många av mina kollegor i kommunikationsbranschen inte riktigt vill se det så. Men jag gör det.

Kommunikation för mig är som chokladsåsen på toppen av glassen. Vaniljglass i sig är gott – men med chokladsås på, och kanske några maränger, lite banan och att inte förglömma grädden. Då händer det något. Oj oj oj, vad bra. Vad gott. Då har man marängsviss. Det är kommunikation för mig. Det ger det där extra, det ger en annan dimension. Men utan grunden, utan glassen, hade det inte varit något mer än ett par spretiga ingredienser. Det är glassen som håller ihop det. Kommunikation har inget egenvärde men ger ett enormt mervärde.

Som kommunikatör ser jag därför det aldrig som min roll att vara ”piloten” – det är verksamheten som styr. Men som co-pilot kan jag som kommunikatör hjälpa till att skapa mervärde.

Vill du läsa rapporten om Kommunikativt ledarskap? Klicka här.

Efter flextid är det dags för flexplats

Teo Härén, som kallar sig kreativitetsapostel, är en stark förespråkare för flexplats. Han menar att det borde bli lika självklart som flextid för de arbetsgivare som vill få ut det absolut mesta och bästa av sina medarbetare.

Med flexplats menar han ”arbeta på bästa möjliga platsen utifrån var man är och det man ska göra.” Således är inte flexplats något som passar alla eller vid alla tillfällen. Men framförallt kreativa yrken, som t.ex. kommunikatörer, gynnas av möjligheten till flexplats.

Har man en arbetsuppgift eller ett möte som kräver att man är på kontoret för att lösa uppgiften ska man givetvis vara det, det är ju då den ”den bästa möjliga platsen utifrån det som man ska göra”. Men kontoret är inte alltid den bäst lämpade platsen för en arbetsuppgift som kanske kräver lugn och ro, inspiration och/eller kreativitet. Om man bättre anpassar sin omgivning till det man ska utföra blir man mindre stressad, blir mer kreativ och på så sätt får mer gjort, menar Teo Härén.

Teo är en stark förespråkare för att hitta platser som ger en nya infallsvinklar. Det är avgörande i ett kreativt yrke. Annars fastnar man i gamla hjulspår och vidareutvecklas inte.  För en person med ett yrke som kräver kreativitet så blir man också ineffektiv som medarbetare om man ständigt sitter i en okreativ och stressande miljö. Därför borde det vara i arbetsgivarens intresse att bejaka flexplats, menar Teo.

Detta är något som tilltalar mig mycket och som jag tror skulle kunna ge en injektion i mitt arbete. Visst har jag prövat att arbeta hemifrån lite då och då om jag behöver lugn och ro för att skriva och koncentrera mig. Men tänk att testa att gå och sätta sig på konsthallen för en dag med sin bärbara dator. Omgiven av konst och möten mellan människor. Vilka nya infallsvinklar skulle det ge?

Antifragile decisions and enterprise debt

I often try to catch and at least skim through blog posts via Sinan Si Alhir’s (@SAlhir) twitter feed as they often offer interesting insights on various subjects. A while ago I had an epiphany when reading one of his blog posts about a perspective on  Nassim Nicholas Taleb‘s (@nntalebantifragility concept.

In Sinan Si Alhir’s blog post I was inspired by the mix of Taleb’s concept together with Jan Husdal’s (@janhusdal) thoughts on flexibility, agility, robustness and resilience.

I was at the time thinking about different ways of explaining to top level management how and why they have contributed to building enterprise debt and how they can actively work on avoiding it in the future. I needed something visual and simplified so that it could be used on any level within the organization and in any business area.

One of the reasons why we today have to deal with large enterprise debts is that the awareness of how to make decisions that are future-proof is low. How to make decsions have also shifted over time. For many years our decision making have been characterised by a gut feeling that decisions should be robust and resilient. The notion to create something that endures over time. Unfortunately in many areas what was robust 10-20 years ago is no longer robust today.

Let us first briefly expand a bit on how we make decisions. I hope most agree that we make decisions on feelings. Some may argue facts. But in reality it is how we interpret the facts and how our gut feeling is when we are presented with the facts. Gut feelings are based on experience and knowledge. Both of which may be wrong today. Experience drawn from situations in the past may not be applicable today. Knowledge aquired in the past may not be as viable as it once was – just think about what happened to Michael Porter‘s Monitor Group, and why.

We live in a world where the rate of change is accelerating to a point where it is difficult to adequately adapt conceptually, logically and physically fast enough to handle changes in a good way. This coupled with incorrect gut feelings are the main reasons why we continue to accumulate enterprise debt. What once undeniably were robust and resilient decisions, now become fragile and vulnerable – and at a steadily increasing pace.

Antifragile decision model

With flexible decisions we consciously make room for known or probable changes. When we reach agile decisions we are also prepared for unknown and unexpected changes – we have increased our capability of adaptation. It really is this capability that I want to cultivate by using and explaining my model for modern decision making.

When we strive for agile decision making this makes our organization more antifragile in comparison to others.

Först på sociala medier ≠ bäst på sociala medier

Jag snubblade över ett uttryck som jag gillar att använda när jag arbetar med utvecklingsfrågor. ”We were so busy finding out if we COULD do it, that we forgot to find out if we SHOULD do it”. Bara för att vi kan göra något innebär det inte nödvändigtvis att vi ska göra det.

Inom kommunikationsplanering ska vi utgå från syfte, mål och målgrupp. Detsamma gäller när vi avgör om vi ska befinna oss i sociala medier. Om vi ska arbeta med värdeskapande kommunikation ska vi finnas i de kanaler där vi kan skapa ett mervärde för våra kommuninvånare. Vi ska inte finnas i sociala medier för att det är det senaste, trendigaste och häftigaste. Vi ska följa och bevaka utvecklingen och trenderna för att kunna avgöra om och när det är aktuellt för oss att agera i olika kanaler. Det är väldigt få situationer där det skulle addera något till vårt kommunala uppdrag att bara vara först inom sociala medier. Vi ska vara ”a good second” eller till och med ”an excellent second”, och möjligen bland de första inom offentlig sektor.

Låt någon annan misslyckas och plocka godbitarna
Jag ser att det florerar innovationsförmåga i vår kommun. Det kliar mycket i fingrarna att vilja testa, vilja vara i spjutspetsen. Det ska vi definitivt vara, där det ryms inom vårt uppdrag att vara det. Där det adderar mervärde. Att jobba för skattepengar medför ett stort ansvarstagande, där vi måste balansera engagemang och drivkraft med vad vi växlar ut mest av att göra. Inom de områden där vi själva inte behöver stå för ”trial and error”-perioden av en kommunikationskanal, ska vi inte heller lägga tid på att göra det. Jag säger inte att vi inte ska vara nytänkande och försöka hitta nya sätt att kommunicera med våra medborgare, men vi behöver inte agera försökskaniner varje gång.

Våga välja
Det är inte ansvarsfullt att lägga tid och kraft på kanaler där en relativt liten del av våra medborgare rör sig, om det inte är så att vi specifikt försöker nå just den smala målgruppen. Det är våra kommuninvånare som bestämmer vilka kanaler vi ska finnas i. Facebook är ett bra exempel. Det är i dagsläget världens största sociala nätverkssajt med över 4,8 miljoner användare i Sverige och användartalet ökar i samtliga åldersgrupper. Den snabbast växande gruppen på Facebook är 45+, men fortfarande är det personer i åldern 25 – 34 som står för flest användare. För många är Facebook idag en del av den dagliga rutinen, här följer man och interagerar med sina vänner och de organisationer man gillar. Vår målgrupp har alltså sagt sitt. De väljer Facebook. Det innebär att det borde vara en ren hygienfaktor för Sveriges kommuner att använda sig av det för dialog med sina medborgare. Och göra det riktigt bra.

Min poäng? Som kommun ska vi inte befinna oss överallt. Vi ska inte befinna oss i en kanal bara för att. Ett illa skött konto ger sämre signaler än att inte befinna sig där alls. Vi måste våga välja. Och göra det riktigt bra.

%d bloggers like this: