Antifragile decisions and enterprise debt

I often try to catch and at least skim through blog posts via Sinan Si Alhir’s (@SAlhir) twitter feed as they often offer interesting insights on various subjects. A while ago I had an epiphany when reading one of his blog posts about a perspective on  Nassim Nicholas Taleb‘s (@nntalebantifragility concept.

In Sinan Si Alhir’s blog post I was inspired by the mix of Taleb’s concept together with Jan Husdal’s (@janhusdal) thoughts on flexibility, agility, robustness and resilience.

I was at the time thinking about different ways of explaining to top level management how and why they have contributed to building enterprise debt and how they can actively work on avoiding it in the future. I needed something visual and simplified so that it could be used on any level within the organization and in any business area.

One of the reasons why we today have to deal with large enterprise debts is that the awareness of how to make decisions that are future-proof is low. How to make decsions have also shifted over time. For many years our decision making have been characterised by a gut feeling that decisions should be robust and resilient. The notion to create something that endures over time. Unfortunately in many areas what was robust 10-20 years ago is no longer robust today.

Let us first briefly expand a bit on how we make decisions. I hope most agree that we make decisions on feelings. Some may argue facts. But in reality it is how we interpret the facts and how our gut feeling is when we are presented with the facts. Gut feelings are based on experience and knowledge. Both of which may be wrong today. Experience drawn from situations in the past may not be applicable today. Knowledge aquired in the past may not be as viable as it once was – just think about what happened to Michael Porter‘s Monitor Group, and why.

We live in a world where the rate of change is accelerating to a point where it is difficult to adequately adapt conceptually, logically and physically fast enough to handle changes in a good way. This coupled with incorrect gut feelings are the main reasons why we continue to accumulate enterprise debt. What once undeniably were robust and resilient decisions, now become fragile and vulnerable – and at a steadily increasing pace.

Antifragile decision model

With flexible decisions we consciously make room for known or probable changes. When we reach agile decisions we are also prepared for unknown and unexpected changes – we have increased our capability of adaptation. It really is this capability that I want to cultivate by using and explaining my model for modern decision making.

When we strive for agile decision making this makes our organization more antifragile in comparison to others.

Först på sociala medier ≠ bäst på sociala medier

Jag snubblade över ett uttryck som jag gillar att använda när jag arbetar med utvecklingsfrågor. ”We were so busy finding out if we COULD do it, that we forgot to find out if we SHOULD do it”. Bara för att vi kan göra något innebär det inte nödvändigtvis att vi ska göra det.

Inom kommunikationsplanering ska vi utgå från syfte, mål och målgrupp. Detsamma gäller när vi avgör om vi ska befinna oss i sociala medier. Om vi ska arbeta med värdeskapande kommunikation ska vi finnas i de kanaler där vi kan skapa ett mervärde för våra kommuninvånare. Vi ska inte finnas i sociala medier för att det är det senaste, trendigaste och häftigaste. Vi ska följa och bevaka utvecklingen och trenderna för att kunna avgöra om och när det är aktuellt för oss att agera i olika kanaler. Det är väldigt få situationer där det skulle addera något till vårt kommunala uppdrag att bara vara först inom sociala medier. Vi ska vara ”a good second” eller till och med ”an excellent second”, och möjligen bland de första inom offentlig sektor.

Låt någon annan misslyckas och plocka godbitarna
Jag ser att det florerar innovationsförmåga i vår kommun. Det kliar mycket i fingrarna att vilja testa, vilja vara i spjutspetsen. Det ska vi definitivt vara, där det ryms inom vårt uppdrag att vara det. Där det adderar mervärde. Att jobba för skattepengar medför ett stort ansvarstagande, där vi måste balansera engagemang och drivkraft med vad vi växlar ut mest av att göra. Inom de områden där vi själva inte behöver stå för ”trial and error”-perioden av en kommunikationskanal, ska vi inte heller lägga tid på att göra det. Jag säger inte att vi inte ska vara nytänkande och försöka hitta nya sätt att kommunicera med våra medborgare, men vi behöver inte agera försökskaniner varje gång.

Våga välja
Det är inte ansvarsfullt att lägga tid och kraft på kanaler där en relativt liten del av våra medborgare rör sig, om det inte är så att vi specifikt försöker nå just den smala målgruppen. Det är våra kommuninvånare som bestämmer vilka kanaler vi ska finnas i. Facebook är ett bra exempel. Det är i dagsläget världens största sociala nätverkssajt med över 4,8 miljoner användare i Sverige och användartalet ökar i samtliga åldersgrupper. Den snabbast växande gruppen på Facebook är 45+, men fortfarande är det personer i åldern 25 – 34 som står för flest användare. För många är Facebook idag en del av den dagliga rutinen, här följer man och interagerar med sina vänner och de organisationer man gillar. Vår målgrupp har alltså sagt sitt. De väljer Facebook. Det innebär att det borde vara en ren hygienfaktor för Sveriges kommuner att använda sig av det för dialog med sina medborgare. Och göra det riktigt bra.

Min poäng? Som kommun ska vi inte befinna oss överallt. Vi ska inte befinna oss i en kanal bara för att. Ett illa skött konto ger sämre signaler än att inte befinna sig där alls. Vi måste våga välja. Och göra det riktigt bra.

På tal om transparens…

Är det någon som uppmärksammat den internationella och nationella uppståndelsen kring twitterkontot @sweden den senaste veckan? @sweden drivs av Visit Sweden och man har startat ett sju månaders projekt där kontot varje vecka får en ny s.k. ’curator’ – person som skriver/twittrar för kontot. Tanken är att kontot ska bemannas av vanliga svenskar som ska representera sig själv och på så sätt ge en bild av Sverige. Alla vi som bor i Sverige är Sverige. Det är vi som är varumärket, och genom att låta vanliga svenskar komma till tals har man vågat utmana traditionellt varumärkesbyggande och marknadsföring. Enda kravet är att man ska vara svensk medborgare, representera sig själv och sina åsikter, samt inte skriva eller göra något olagligt. Vem som helst får nominera någon att bli ’curator of Sweden’ i en vecka.

Senaste veckans svensk på @sweden kontot har skapat uppståndelse med sin tankar och åsikter. Det har fått folk och ifrågasätta om den här typen av transparens är bra. Kan man verkligen göra på detta sätt? Måste de som skriver för @sweden kontrolleras och styras på något sätt? Måste de inte tänka på att de representerar sitt land?

Visit Sweden står dock fast och står upp för både konceptet och @hejasonja som skapat så mycket uppståndelse med sitt twittrande.

Vi säger gärna stolt att vi står för transparens, öppenhet och yttrandefrihet. Det är precis vad @sweden försöker leva upp till. Bara konceptet i sig säger något om Sverige och skapar en bild av Sverige att vi står för transparens, öppenhet och yttrandefrihet genom att våga göra så här. Frågan är när det väl kommer till kritan och ställs på sin spets – klarar vi av att leva upp till många av de värderingar vi säger oss ha?

Transparens gör att vi tappar kontrollen. Det är obehagligt för många. Det ställer också krav på individers egen förmåga att bedöma och ta ställning – vi kontrollerar inte vilken bild som förmedlas, utan var och en skapar sin bild. (Dock är tron att vi kan få någon form av kontroll över hur individen uppfattar saker så klart problematisk, men vi tror gärna det om vi kontrollerar budskapen på ett visst sätt).

Vi är heterogena – så härligt! Och det innebär att vi kommer reagera, agera och uppfatta saker olika när vi möter transparens. Det finns inga garantier. Och ja, det skapar ett kaos. Vi är inte vana vid detta. Transparensen ställer också kravet att utifrån det jag uppfattat måste jag börja föra en dialog med andra för att stämma av min uppfattning.

Klarar vi leva i ett visst kaos för att värna om transparens? För transparens handlar om ett förhållningssätt och ett synsätt där vi litar till individens egen förmåga att göra bedömningar och agera utifrån dem. Och att om man känner att man inte klarar göra bedömningen själv, så rådfrågar man för att vidga sin bild. Har man tur har någon varit försynt och redan försett en med en massa råd och hjälp till vägledning.

Så fungerar mycket i samhället idag. Blir vi t.ex. sjuka kan vi ibland utifrån egna erfarenheter göra en bedömning om vad vi drabbats av och köpa hem lite hostmedicin för att kurera. Hjälper inte det kanske vi rådfrågar vänner eller nätet, eller kanske till och med söker specialistråd från läkare. Vi är fullt kapabla att hantera detta. Jag tror vi är kapabla till det i vår yrkesroll och organisation också.

Är vi mogna för transparens? Klarar vi leva upp till det? Är vi beredda på kaoset och att tappa kontrollen lite? Blir man någonsin mogen? Eller är det bara att testa? Och ha tillit?

Läs mer:

Transparens och varumärkesbyggande när @sweden utmanar

Allt är kommunikation

Men det är väl så? Allt är kommunikation. Så fort vi interagerar med en annan människa så är det kommunikation på något sätt. Och om allt är kommunikation och alla sysslar med kommunikation, vad är då kommunikatörens roll? Ska jag vara ärlig så är frågan ”vad jobbar du med?” en av de frågor jag helst av allt vill undvika. Jag har aldrig ett bra svar. Säger man att man är kommunikatör får man som respons det där helt blanka ansiktsuttrycket som säger ”eh…jaha…?” Ibland svarar jag lite slarvigt ”Jag jobbar med kommunikation”, och så tänker jag för mig själv ”Men vad tusan innebär det? Det måste ju låta helt absurt.”

För mig är kommunikationsbranschen fortfarande en bransch som håller på att känna sig för och det skapas nya roller och synsätt allt eftersom. Jag vill gärna se kommunikatörens roll som en ”förändringsfaciliterare”. För det mesta är målet med de kommunikationsinsatser som görs någon form av beteendeförändring. Marknadsföring, kampanjer, organisationsförändringar, visionsarbete, värdegrundsarbete – kommunikatörens roll i sådana ”projekt” handlar om att trigga någon form av önskat beteende hos en specifik målgrupp. It’s a tricky thing.

relation6

Men det gör också att det inte finns några tydliga gränser mellan kommunikation och andra områden inom organisationen. Som kommunikatör måste man vara väl insyltad i organisationen. Kommunikation sker alltid, i alla möjliga kanaler, budskapen förs fram även när man inte är medveten om det. För det är i relationen beteendeförändringen sker. Relationen är ett socialt samspel som gärna sker på en informell arena. Hur förhåller vi kommunikatörer oss till det? Vad är vår roll i det hela?

För vi måste ta hänsyn till de informella arenorna som (intern)kommunikatörer, eller som en härlig själ uttryckte det ”Diskussioner uppkommer där det finns plats – stryp utrymmet och trycket pyser ut någon annanstans” – Mattias Jansson @kommunchef

Det finns många sätt att facilitera diskussioner på. Workshopliknande forum kan vara ypperliga förevändningar för att trigga igång diskussioner som lägger grunden för relationsbyggande.

Dags att lära någon att fiska…(?)

”Om du ger en hungrig man en fisk blir han mätt för en dag, om du ger honom ett fiskspö och lär honom fiska blir han mätt varje dag”

Detta uttryck har jag hört i en hel del olika versioner de senaste åren, alla med samma syfte, att belysa att informatörers roll är att arbeta för att organisationen ska bli så kommunikativ i sig själv att vi informatörer inte längre behövs.

Själv känner jag mig väldigt vilsen i denna diskussion som pågår inom vår bransch kring informatörens roll – då givetvis utifrån mina egna personliga tolkningar om vad som är kommunikation och informatörens roll i detta sammanhang.

Jag hör aldrig några ekonomer eller HR-specialister som pratar om att deras mål är att alla i organisationen ska vara så duktiga inom ekonomi och HR att de som yrkeskår inte längre behövs. Är det dem eller vi som är fel ute? Är det ädelt att arbeta för sitt eget icke-existerande? Eller bara korkat? Tja, det beror väl på vad vi anser att vi som informatörer bidrar med till organisationen. Vissa menar att det mer handlar om att vi ska bli mindre operativa för att få mer tid över till att vara strategiska. Men vad innebär det? Ska jag vara helt ärlig blir jag lite personligen kränkt av det resonemanget, och faktiskt förvånad att inte fler informatörer blir det. Det är som att säga att det inte finns ett strategiskt tänk bakom de operativa insatser jag gör och att jag inte kan prioritera min tid mellan strategiskt och operativt kommunikationsarbete. Motsatsen till strategisk är inte operativt. Motsatsen till strategiskt är ad hoc.

Att en organisation anställer en informatör ser jag som ett uttryck för att de vill ha hjälp med så väl det strategiska som det operativa kommunikationsarbetet. De vill ha en professionell nivå på det operativa kommunikationsarbetet samt stöd i det strategiska kommunikationsarbetet, och tid över att fokusera på det som är deras huvuduppgift, t.ex. chefskapet. OK tänker ni, men vi vet ju alla att en bra ledare är en kommunikativ ledare, det är en integrerad och viktig del av ledarskapet och chefskapet. Absolut. Men det är även budgetansvaret och personalansvaret. Men det är väl ingen som pratar om att de specialiserad operativa stödfunktionerna för personal och ekonomi bör försvinna eller bara fungera strategiskt?

Med det inte sagt att en viktig del av vår roll som informatör är att hjälpa organisationen att bli mer kommunikativ. Men det blir ju nästan lite komiskt när vi försöker diktera vad verksamheten har behov av – ”jag förstår att ni anställde mig för att ni behövde någon som kunde hjälpa er med ert operativa kommunikationsarbete, men se, jag ska se till att ni blir så duktiga på det själv allihopa att ni inte behöver mig – oavsett om ni har tid, intresse eller vilja till att utföra allt det operativa kommunikationsarbetet.”

Så mina kära informatörskollegor, jag är tyvärr inte så ädel, jag är helt egoistisk och värnar om mitt existerande, då jag ääääälskar mitt jobb – både den operativa och strategiska delen. Eller är jag så egoistisk? Vågar jag sticka ut hakan och säga att vi är utbildade, tränade och erfarna medarbetare inom operativt kommunikationsarbete som faktiskt behövs i organisationen även i framtiden?

Vad är kommunikation?

Ja, det finns ju ingen brist på definitioner att skaka fram.  Men sedan processas dessa inom oss och vi nyanserar definitionerna med våra egna tolkningar, så det finns säkerligen snudd på lika många definitioner som det finns individer. Och jag tror definitivt inte vi är eniga inom vårt skrå (informatörer, kommunikatörer, vad vi nu vill kalla oss). Framförallt inte när det gäller internkommunikation, upplever jag. Denna del får ofta inte lika stort diskussionsutrymme då det fortfarande är PR som dominerar. Jag får ibland känslan av att vi lite slappt försöker använda oss av PR-tänket även i arbetet med internkommunikationen. Med det vill jag inte säga att PR-tänket inte har någon roll alls inom internkommunikationen. Men jag lyssnade för ett tag sedan på Bill Quirke (en tung internationell spelare på internkommunikationsområdet) som menade att 70% av all internkommunikation är så kallad ”informell kommunikation” – dvs korridorsnack, fikadiskussioner, rykten, berättelser, diskussioner på Yammer, spontana mindre möten etc.

När jag läste på universitetet så fick jag veta att om en organisation lyckas med sin ordinarie kommunikation så minskar behovet av den informella kommunikationen. Men vänta nu…så här några år senare tänker jag – hur kan den formella kommunikationen någonsin bli den ”ordinarie” om 70% redan är informell kommunikation? Då är det väl denna som är den ”ordinare”? Är det inte inom denna arena vi ska agera istället för att försöka göra övriga 30% till ”ordinarie”?

När jag gör kommunikationsplaner brukar jag börja med ungefär en sida där jag resonerar kring syftet med kommunikationsplanen. Jag tycker det är viktigt att vara eniga om varför vi ska kommunicera, ”communication is a means to an end, don’t try to make it important as the end it self ” (the lovely Bill Quirke). Kommunikation kan aldrig vara en separat utskild aktivitet i sig. I slutet av denna sida brukar jag ha med som standard:

”Grundläggande begrepp
Information är de strategiska budskapen som ska leda till ökad kunskap.
Kommunikation är processen av budskap som bygger på interaktivitet bland dem som deltar i processen och som ska leda till attityder eller förhållningssätt.
Relationen är ett ömsesidigt engagemang eller gemensamma åtaganden som leder till handling och resultat.”

Det sista är för mig nyckeln i internkommunikation – relationen med vår målgrupp. Jag tror personligen att vi som informatörer (eller vad ni/vi vill kalla oss, kärt barn har många namn) har en stor roll att spela vad det gäller relationsbyggandet med målgruppen. En fungerande relation är en förtroendegrund, och vi är ju skolade i att förtroende är första steget för att mottagaren ska vara mottaglig för vårt budskap – förtroende skapar handlingsutrymme. Det är i relationen som den informella kommunikationen sker.

Den formella kommunikationen, resterande 30%, är oerhört viktig den med, för den ska stödja den informella kommunikationen. Men jag tycker det är viktigt att se den just som stödjande, att de mer formella kanalerna är stödkanaler och inte huvudkanaler. Ser vi dem som huvudkanaler är risken stor att vi siktar fel och missar målet. Men inom dessa 30% är PR-tänket en möjlig väg framåt, vi kan använda oss av vad jag brukar vilja kalla ”kanal-kampanjer” – vi kan producera material och information i olika kanaler, våra insatser kan då mätas och sättas pengar på – nice and simple – informatören har gjort ett jobb, tack och hej. Det andra, den informella kommunikationen, är svårare att ta på, att mäta, att synliggöra, men desto viktigare i många sammanhang. Tycker jag.

Så vad är kommunikation? Jag personligen har fastnat för ursprunget communicare – ”att göra gemensamt med”. Vad är kommunikation för er?

Förändring – en kommunikativ utmaning

”Det behöver man inte vara Sherlock Holmes för att lista ut” tänker ni säkert när ni läser rubriken. Men för mig är det ett outtröttligt ämne. För hur ofta vi än pratar om det och tycker oss veta, lik väl går vi allt som oftast på samma nitar ändå (Murphys lag, vad vet jag?).

Inom retoriken, PR och marknadsföring, förändringspsykologi etc. pratar vi alltid om samma sak – vi är först och främst kännande människor, därefter rationellt tänkande människor. Men ändå är det här vi alltid går bet, vi har en så stark förkärlek att i förändringsarbete vilja lägga tonvikt på de rationella och logiska budskapen. Oftast går både chefer och kommunikatörer på denna betan – varför? Jag har faktiskt inget bra svar, det är en liten tankenöt jag ofta går med. Någon som har någon bra in-put så tas det tacksamt emot! Kan det vara för att det är så mycket svårare och kräver så mycket mer energi och tid från oss att faktiskt tänka till kring vår målgrupp och vad som är deras motivationskraft?

I förändringsarbete upplever jag också att vi har en tendens att fokusera för mycket på problemen som leder till att vi upplever ett behov av förändring – eller förbättring som det så fint heter ;). Varför inte fokusera på möjligheterna istället? Det flesta studier i beteendevetenskap visar att när man fokuserar på problem istället för möjligheter så leder det oftast till motstånd. För det är ju som att trycka lite extra på att så som medarbetarna jobbar idag är fel – vilket jag sällan tror behöver understrykas i en förändring, det är på något sätt underförstått. Jag kan ha fel.

Jag tror det är viktigt att aldrig underskatta målgruppens intelligens, samtidigt som man givetvis inte ska överskatta målgruppens förkunskaper. Problemen i en organisation är oftast mer eller mindre kända för alla som jobbar i organisationen. Det finns givetvis olika tolkningar av problemen och jag menar inte att vi ska sluta prata om dem helt. Men fokuset bör vara på möjligheterna istället. Men det kräver återigen en hel del av oss – vi måste börja fundera kring hur vi ska genomföra förändringen och vad som kommer hända om vi gör si eller så. Det är här vi bör utnyttja kraften i våra medarbetare, som oftast har många tankar och idéer om hur vi kan förbättra vår organisation. Och som grädde på moset visar studier att om vi som människor själv får vara med och påverka, jämfört med att bli tillsagda vad vi ska göra, så är vi upp till fem gånger mer committade (som det så fint heter på svenska 😉

Vikten av personlig utveckling

Jag hade äran att få delta när nästan alla ekonomer i Malmö stad träffades för att ha en utvecklingsdag tillsammans. Det kändes som om de pratade om allt utom ekonomi! Men det var just det som var så uppfriskande. De har förstått. Det är lika viktigt att se till den personliga utvecklingen som till den professionella.

– Jag har sällan träffat en inkompetent ekonom. Men däremot har jag träffat ekonomer som har en väg att gå kring den personliga utvecklingen för att bli mer pedagogiska, ta större plats och stärka ekonomernas roll i Malmö stad, samt vara en aktiv part och stöd till verksamheten, säger Per Arvidsson, från företaget Blueberry Hill som har satt samman utvecklingsprogrammet för redovisningsekonomerna i Malmö stad.

Per fortsätter med att förklara att med personlig utveckling menar han förmågan att ge feedback och coaching, ha självkännedom, kunna kommunicera, ha mod och integritet, ha en känsla för ansvar och etik samt vara pedagogisk.

Störst fokus under dagen var på förmågan att som ekonom kunna kommunicera. Jan-Åke Troedsson, ekonomidirektör i Malmö stad, menar att den största utmaningen i framtiden för kommunernas ekonomiavdelningar handlar om att göra sig förstådda och kommunicera rätt budskap;

– Vi kan inte alltid kommunicera att det inte finns några pengar oavsett om det är bra eller dåligt ekonomiskt läge. Hur vi än ser det så finns det alltid resurser. Det handlar om att sortera ut rätt beslutsunderlag för våra beslutsfattare på olika nivåer. Vi måste jobba med alternativ och analysera samt ge helhetsperspektiv; om man gör si, vad händer då, om man gör så, vad händer då.

Återstoden av dagen tillbringades tillsammans med Susanne Hedin från Retorikbyrån, som menar att retorik är klok och konstruktiv kommunikation där syftet är att övertyga och påverka. För att kunna göra det är det viktigt att skapa förtroende då det i sin tur skapar handlingsutrymme. Förtroende är första steget för att mottagaren ska vara mottaglig för vårt budskap. Som människor måste vi känna tillit för att överhuvudtaget vilja lyssna på någon, och vi tror mer på det vi ser än det vi hör, därför är kroppsspråk och våra handlingar viktiga redskap i kommunikationen.

De egenskaper som skapar förtroende och bygger upp tillit är säkerhet, intresse, kunskap, samt sanning/ärlighet, menar Susanne. Inom retoriken talar man ofta om ett bord med tre ben – tar man bort något av benen faller bordet (dvs. tilliten). Benen är etos, logos och patos. Etos handlar om intrycket man gör som person, det handlar inte om vem jag är utan om vem jag förefaller att vara. Vem som är avsändare är alltså mycket viktigt. Etos kan man ha via sin professionella roll, men också som person, t.ex. naturlig auktoritet.  Logos handlar om att tilltala det rationella tänkandet och förnuftet, dvs. det handlar om att bygga sitt budskap på fakta. Patos däremot handlar om att tilltala känslorna. Vi påverkas i större utsträckning av känslor än fakta, framförallt ju närmare vi kommer ett beslut, då är det känslor och tidigare erfarenheter som ligger oss närmst om hjärtat. Det som är kopplat till patos är också oftast det vi minns.

Fundera kring dem du talar till – vad tilltalas de främst av? Logos, etos, patos? All kommunikation sker på mottagarens villkor. Det är också viktigt att aldrig överskatta publikens kunskaper, samtidigt som man inte ska underskatta deras intelligens. Visa människan bakom budskapet (t.ex. via mimiken), men tänk på att inte vara privat utan personlig – det handlar om ärlighet och äkthet. Och sist men inte minst – ”Säger jag allt säger jag inget.”

Ekonomer är specialister. Utbildade inom ett avgränsat område. Men jag är övertygad om att alla specialistyrken i framtiden måste ta större hänsyn till den personliga utvecklingen. Helst redan under utbildningarna. Annars kommer vi inte kunna göra ett adekvat jobb. Det kändes som ett fantastiskt privilegium och få vara med när ekonomerna i Malmö stad tog ett jättekliv och satsade på sin personliga utveckling, med start inom ett område som jag tror kommer ta dem långt – kommunikation.

Med vänliga hälsningar

Kommunikatören

Lex Parsimoniae

I am currently engaged in a thread on LinkedIn that started with the headline “Simplicity?” and the question “Who has used or considered simplicity as an architectural feature of any project?”.

There have been some discussions about the meaning of the word simplicity, especially in relation to flexibility. Very interesting read, but to me they are missing the point. Someone suggested the core discussion topic is the use of Occam’s Razor, which brought us back to the first few comments of the long thread – and trigged this blog entry. I rather like how Einstein originally put it: “The supreme goal of all theory is to make the irreducible basic elements as simple and as few as possible without having to surrender the adequate representation of a single datum of experience”. Which was later referred to as Einstein’s Razor when paraphrased as “Everything should be made as simple as possible, but no simpler.”.

There is a danger in overly theoreticizing everything as we then tend to draw on academically describing the enterprise in the most proper way. Somewhere along this path we loose our target groups of people; that we rely on to help us realize value from our ontologies, models and frameworks. We need a more pragmatic approach.

I believe all architectural ontologies and frameworks are focused on simplicity for the sake of clarity, if nothing else. The problem is that there is need for loads of complexity to correctly describe an enterprise. Hence most (if not all) frameworks and ontologies tend to layer the entities and provide views that are made simpler to comprehend. That which we can picture in our minds we can understand, and the more simple and elegant we can describe something – the easier it is for us to understand and use it.

There is little or no value in perfectly describing an enterprise according to any framework or ontology, if we lack the means of simplifying to a level where every involved party know and understand what is demanded of them to realize value for the enterprise.

Simplicity is definitely a tool we need to use in order to succeed.

”Consumerization of IT”

I just read an interesting article by Nathan Clevenger on CIO.com on “How the iPad will change IT forever”.

The concept that the ”consumerization of IT” will drive the enterprises to change their role and attitude is far from new really. What is new is that it is exactly what is happening right now. Most organizations were taken a bit by surprise by the cheer force that drove the ”new” smart phones into the hands of all of us. Perhaps even more so by the drive to include iPads?

A completely different, but also interesting discussion, would be why the drive is so strong. For now let us just settle for that it is really happening at the moment and that we have to handle it in the best way we can.

I guess that you either have experience on your own, or have at least heard about the joys of owning a new toy settling into ”ok, so how do I actually use this?”. Normally I think most of us take some pride in being at the forefront, trying out new things and figuring out if and when and how to introduce something new and interesting to the organization. Not this time. Now we are facing security issues, questionable benefits et cetera – and the users are turning to the safe normal channels and are asking for answers. Naturally we try our best to muster up some help and support for the users. To manage the mobile devices and supply them with settings and recommendations for in-house distributed custom apps and so on – rather than just asking ”well show me your rationale for buying the thing in the first place”.

If we view the concept of consumerization in a more holistic light, we must apply the same user centric model in other areas as well. Extrapolate to the usual handling of computer platforms and it becomes more obvious what must be done and that what is happening today with mobile devices will extend to the desktops and every other aspect of the enterprise as well. It is a shift towards helping and supporting on the users demands and desires rather than those of the organization.

It is a shift in how we view, act and react; perhaps a bit in the same way as is expressed about software development in the Agile Manifesto. Even more interesting if you look at what Apple is doing with Lion and what Microsoft is doing with Windows 8.

IT must become more consumer friendly.

%d bloggers like this: