Fake news – så hanterar du det som kommunikatör

Fake-news, alternativ fakta, desinformation, myter, lögner. Många namn för samma sak. Källkritik är en viktig aspekt. Men det finns studier på att HUR vi kommunicerar påverkar desinformationens genomslagskraft. Det här kan du som kommunikatör göra. 

Desinformation och rykten är inget nytt fenomen, men i vårt nya digitaliserade medielandskap sprids saker oerhört mycket fortare och når en större mängd personer. I den informations-era vi lever i förväntar vi oss att snabbt få information, och vid behov söker vi information.

Studier visar att vi människor har svårt att hantera informationsvakuum*, och att vi i ett sådant vakuum är benägna att ta till oss felaktig information hellre än att ha ingen information. Det är i informationsvakuumet som rykten och felaktigheter uppstår – ibland av den enkla anledning att i brist på information försöker personer skapa en egen förståelse och bild av det som hänt eller händer. Men det är också i vakuumet som krafter som medvetet vill sprida desinformation har en fördel och möjlighet att göra detta framgångsrikt. Det är viktigt att komma ihåg när man arbetar med kommunikation. Framförallt kriskommunikation.

informationsvakuum

Börja med kriskommunikation redan vid den initiala bedömningen för att det informationsvakuum som ofta uppstår vid samhällsstörningar ska bli så litet som möjligt. När man kommunicerar tidigt konkurrerar man med färre motbilder. Då kan man ägna tid åt att kommunicera om situationen istället för att hantera rykten. Bild från MSB Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörning

Om att slå hål på myter och desinformation

Hur kan vi som kommunikatörer motverka desinformationens inflytande? The debunking handbook är ett ypperligt verktyg för att konkret jobba med kommunikation för att hantera desinformation som florerar.

Handboken tar upp att det är en vanlig missuppfattning att om man bara erbjuder korrekt fakta, gärna i mängder, så kommer folk tänka ”Aha, så är det ju såklart. Helt fel det jag fått höra innan”. Den missuppfattning bygger på tron att desinformationen fått fäste på grund av bristande kunskap och att lösningen finns i att erbjuda mer – korrekt – information. 

De psykologiska processerna kring hur vi hanterar information är dock mer komplexa än så. Handboken tar upp ett par olika studier och experiment som visar hur vi processar information, och desinformation. Utifrån dessa spaltas det sedan i handboken upp tre konkreta sätt på hur man kan arbeta med kommunikation för att slå hål på myter och desinformation. Läs! >> The debunking handbook

The Handbook explores the surprising fact that debunking myths can sometimes reinforce the myth in peoples’ minds. Communicators need to be aware of the various backfire effects and how to avoid them, such as:
– The Familiarity Backfire Effect
– The Overkill Backfire Effect
– The Worldview Backfire Effect

Vaccination mot desinformation

Genom att förbereda mottagaren på att det förekommer desinformation kan man öka tilltron till seriös forskning om klimatet. Det visar en studie med 2 167 deltagare i USA, som publicerats i Global Challenges.

Från Forskning och Framstegs webbplats:

En grupp fick veta att 97 procent av klimatforskarna är överens om människans påverkan på klimatet, något som ökade deras tilltro till forskningens konsensus. En annan grupp fick det felaktiga budskapet att forskarna är oeniga, vilket sänkte tilltron till att det råder konsensus i frågan.

När deltagarna först fick konsensusbudskapet och därpå tog del av det förnekande budskapet, förändrades inte deras syn på hur ense forskarna är – budskapen tog ut varandra.

Men när konsensustexten försågs med förvarningar om de klimatskeptiska argumenten blev deltagarna mer motståndskraftiga mot desinformationen. Ungefär som ett vaccin skapar ett skydd genom att utsätta kroppen för en låg dos av virus, så skyddade varningen mot klimatförnekelse.

När konsensustexten försågs med en rad om att ”politiskt motiverade grupper försöker övertyga allmänheten om att forskarna är mer oense än de är” så ökade deras tilltro till konsensus. Men ännu bättre effekt hade det att mer i detalj redogöra för felaktigheterna i klimatförnekarnas argumentation.

Kirsti Jylhä forskar om klimatpsykologi vid Uppsala universitet. Hon tycker att studien är lovande och uppmuntrande.
– Det finns kampanjer som sprider felaktig information. I den här studien har man hittat en möjlig lösning på hur man kan minska effekterna av dem, säger hon.
– Det gäller att inte bara prata om att klimatet förändras, utan att även tala om varifrån motargumenten kommer.

Psykologiskt försvar

Ett effektivt psykologiskt försvar bygger på den enskilde individens förmåga att självständigt bedöma information och inte övertygas av eller sprida falsk och vilseledande information. Detta är något myndigheter och samhället har ett ansvar att stödja den enskilde i, och det börjar redan i skolan. Läs mer om hur Myndigheten för samhällsskydd och beredskap arbetar med detta >> MSB utvecklar det psykologiska försvaret

* Källa: The debunking handbook och Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar

Kluvna känslor inför känsloladdad kommunikation

VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED?! Det är rubriken på ett uppmärksammat Facebook-inlägg som gjordes i söndags under signaturen ”Lundapolisen Tobbe”. Ett väldigt starkt och känslomässigt berättande om ett ensamkommande flyktingbarn som försökt ta sitt liv.

”För 25 minuter sedan hängde du dig. 16 år gammal, bara ett barn. Men som av en ofattbar slump kom din vän in i rummet och lyckades dra loss dig från snaran. Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ner dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden. Jag gör allt i min makt för att få dig att vara stilla samtidigt som jag försöker behålla balansen när ambulansen hastigt rycker och kränger fram och tillbaka. En ny ångestattack sköljer över dig och du får ytterligare ett utbrott. Gråten och skriken återkommer och du börjar slå vilt omkring dig i ett desperat försök att slita dig ur mitt grepp”.

Ett utdrag från textens inledning som exemplifierar ton, ordval och den dramaturgi som genomsyrar inlägget. Det postades på Lundapolisens Facebook-sida, tillsammans med en bild på ett brinnande jordklot.

Du har säkert redan uppmärksammat inlägget då det, i skrivande stund, gillats av hela 146 615 personer och delats av 58 536. Sydsvenskan rapporterade bara några timmar efter inläggets publicering att ”Lundapolisen hyllas för sitt Facebook-inlägg om flyktingbarn”, en artikel som också blivit toppdelad enligt tidningens egna siffror.

Lundapolisens strategi för sociala medier, framförallt Facebook, har också prisats av Lunds kommun. 2013 belönades myndigheten med kommunens förebyggandepris och 10 000 kronor med följande motivering:

”Med stor värme, respekt för människor och ett smittande engagemang har de genom rak och tydlig kommunikation bjudit in allmänheten att ta del av polisens vardag och gärning”.

Fula Gubbar

På JO:s bord

Men faktum är att alla inte är lika positivt inställda till polismyndighetens nya metoder för att skapa dialog och berätta om sitt arbete. Det har även höjts röster runt om i landet som undrar va fan polisen håller på med och tidigare inlägg har också hamnat på Justitieombudsmannens bord. En sökning i JO:s diarium visar att svenska polismyndigheter anmälts 24 gånger (sedan 2012) för uttalanden, inlägg och kommentarer på Facebook. Av dessa berör två anmälningar polismyndigheten i Lund, men även Malmö och Helsingborg finns på listan.

I ett fall från 2013, gällande en anmälan mot polismyndigheterna i Kronobergs- och Stockholms län, uttrycker JO sina synpunkter på följande sätt:

”Flera av inläggen har ett innehåll som gör att sakligheten kan ifrågasättas. De präglas bitvis av en raljerande ton som är mindre lämplig för den som företräder polisen. Det kan även diskuteras i vilken utsträckning beskrivningar av människor i en utsatt situation överhuvudtaget lämpar sig för polisens inlägg i sociala medier. Vidare bör utgångspunkten vara att man som företrädare för polisen i sociala medier är återhållsam med att uttrycka personliga känslor inför sina arbetsuppgifter för att inte äventyra tilltron till polisens saklighet och opartiskhet”.

Frågan är vad polisen egentligen kommunicerar mellan raderna när de själva blir föremål för granskning och inspektion?

Är antalet delningar och likes verkligen ett kvitto på allmänhetens förtroende för en myndighet?

Och hur långt kan en offentlig aktör gå i sin strävan att nå ut till medborgare för att skapa intresse och engagemang för viktiga samhällsfrågor?

Vad tycker du?

För mer läsning:

Lundapolisens Facebook-inlägg

Humor och information på Facebook tog hem förebyggandepriset 2013

JO:s beslut gällande anmälan mot polismyndigheterna i Kronobergs län och Stockholms län

________________________

Detta är ett gästinlägg från min fantastiska kollega Nadia Bhere, som väcker relevanta frågor. Och nej, likes och delningar är inte kvittot på allmänhetens förtroende för en myndighet. Men sociala medier är ett bra sätt för myndigheter att arbeta med transparens som är en viktig del i den demokratiska processen. Det är också ett sätt att lyfta personerna som jobbar i myndigheterna – visa att de inte är kallsinniga robotar som jobbar oreflekterat i en trög byråkratisk apparat. Sen är det helt klart en balansgång att jobba med storytelling när man som myndighet lever med det lagstadgade kravet på saklighet och objektivitet. Personligen gillar jag polisens arbete i sociala medier, men har samtidigt full förståelse för att det på många sätt inte är okomplicerat och därmed är det också ett modigt kommunikationsval.
//Linda

Hållbarhetskommunikation och hållbar kommunikation

Följande bloggpost är ett gästinlägg på Media evolution’s blogg:

Jag jobbar med kommunikation i Malmö stad – en kommun jag är väldigt stolt över, en kommun som arbetar aktivt med hållbarhet på många olika sätt – ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Givetvis är kommunikation en viktig aspekt i hållbarhetsarbetet. För att Malmö ska kunna bli en ekologisk och socialt hållbar stad måste kommunen arbeta aktivt tillsammans med Malmöborna, vi har ett gemensamt ansvar för staden och det samhälle vi lever i. Hur vi agerar, varje dag, året runt – som enskild Malmöbo, som grupp och som kommun – har stor påverkan i dessa frågor.

För att Malmö stads hållbarhetsarbete ska vara framgångsrikt räcker det inte att arbeta med hållbarhetskommunikation, dvs. kommunicera och informerar om det hållbarhetsarbete som kommunen gör. Som kommun måste vi även vara oerhört duktiga på hållbar kommunikation.

En individs agerande och beteende styrs av två faktorer – kunskap/förmåga och motivation/engagemang. Den första kan vi påverka genom hållbarhetskommunikation. För att kunna ha en påverkan på den andra måste vi arbeta med hållbar kommunikation.


Istället för sopbil: MKB kör med en hästkraft i Rosengård. Foto: Caroline Franzén. Instagram @ostermalmo

Hållbar kommunikation
Eva Grundelius
definierar hållbar kommunikation så här: ”När det vi säger till varandra ─ och sedan kommer överens om att göra ─ är så noga undersökt och väl reflekterat att det håller att bygga vidare på.”

Hållbar kommunikation innebär alltså att vi måste lyssna och förstå, att vi ska se samband och helhet, att vi ska fråga och vara nyfikna – annars kan kommun och Malmöbor inte skapa en gemensam förståelse för de utmaningar som ligger framför oss, och vad var och ens roll är. Men hållbar kommunikation handlar också om öppenhet och transparens.

Många gånger jobbar vi i kommunen stenhårt och sen när allt är klart, vi har ett ”färdigt resultat”, så får Malmöborna ta del av det. Men jag tror vi har mycket att vinna på att släppa in Malmöborna ”bakom kulisserna” – vad händer, hur jobbar vi, vad är på gång, hur tänker vi, vad i detta kan du som Malmöbo påverka? Om en demokrati ska vara fungerande måste medborgarna ha en inblick i hur det fungerar, annars vet de inte vad de kan eller vill påverka. Här kan sociala medier vara en fantastisk resurs, utan att för den saken ta bort vikten av fysiska möten.


Foto: Håkan Dahlström, Flickr.

Autenticitet, empati, ärlighet och transparens
Autenticitet, empati, ärlighet och transparens är den nya valutan när det gäller kommunikation. Det var en av slutsatserna från den åttonde upplagan av World Public Relations Forum. Jag kan inte annat än hålla med. Det är enbart med dessa faktorer vi kan skapa hållbar kommunikation. Men det är också väldigt skrämmande. Det lämnar oss sårbara. Det skapar öppningar för diskussioner och samtal som vi inte är vana att föra. Och som jag i ärlighetens namn inte tror så många organisationer är rustade för. Jag skulle vilja påstå att det krävs en kulturförändring – från ledning till gräsrötter – för att vi ska klara av framtidens utmaningar kring hållbar kommunikation. Vi måste på allvar bli kommunikativa organisationer där kommunikatörerna blir specialisterna som kan stötta och utbilda, men det är alla medarbetare i organisationen som, i Malmö stads fall, möter Malmöborna i alla kanaler.

Detta är mina personliga reflektioner och jag är inte i detta avseende talesperson för Malmö stad.

Linda Nordgren
Twitter: @LindaNordgren

Hur får man en organisation att anamma ett nytt media?

Sociala medier ger organisationer, företag, offentliga myndigheter m.fl. möjligheten att på ett enkelt sätt bygga upp en relation med sin kunder, medborgare m.fl. Det blir ytterligare en två-vägskommunikationskanal – precis som telefon och e-post. Fast det häftiga är att man samtidigt kan arbeta med en öppenhet och transparens till många; kommunikationen är inte begränsad till två individer. Det innebär att man kan låta kunderna och medborgarna få en daglig inblick i verksamheten. Detta är framförallt intressant som offentlig myndighet; när man ändå lyder under offentlighetsprincipen – varför vänta på att bli tillfrågad? Öppna upp och visa direkt! Hur används skattepengarna – varje dag – för att ge service till medborgarna?

Men detta innebär att i en kommun som Malmö stad t.ex., med över 21 000 medarbetare, 400 olika yrkeskategorier, verksamhetsområden som spänner sig över vård och omsorg, skola och barnomsorg, kultur och nöje, fritid och idrott, social- och familjefrågor, stadsutveckling, infrastruktur, miljö och hållbarhet m.m. kan det inte var en handfull kommunikatörer som rattar sociala medier för kommunens räkning. För vad ger det för inblick i verksamheten? Inte så stor ska jag säga. Och möjligheten för dig att få ett snabbt svar på dina frågor? Inte heller så stor, för chansen att ett par individer sitter på all kunskap i en så stor och bred organisation är inte så sannolik. Inte ens på förvaltningsnivå, där medarbetarna kanske “bara” är ett par tusen och verksamheten något snävare, är det fortfarande en något övermäktig uppgift.

Jag säger inte att en kommunikatör inte kan göra ett sjutusans jobb med att ratta konto i sociala medier. Utan det jag egentligen vill säga är; om du följer t.ex. ett av kommunens biblioteks konto på Facebook eller ett av muséernas konto på Twitter – visst är det väl mer intressant om dem som jobbar där, är dem som skriver och finns tillgängliga att svara? Det är inblick i verksamheten. Det är transparens och tillgänglighet.

Men det innebär att precis som när alla kommunens medarbetare för si så där 15 år sen fick lära sig hantera e-post som en daglig ordinarie arbetsuppgift och gängse kanal för kommunikation i yrkesrollen, så börjar det bli dags att lära sig hantera sociala medier på liknande sätt för större delen av medarbetarna. Det är en rätt stor utmaning – och hur får vi den tillstånd?

Kommunen på Facebook

Imorgon släpper Kreafon sin rapport “Kommunen på Facebook 2014” och idag skrev Sydsvenskan en artikel om att Malmö stad är den mest gillade kommunen i Skåne utifrån Kreafons rankning. Enligt listan är Malmö stad på tionde plats i landet bland kommunerna med 3500 gillare.

Jag tycker det är bra och intressant att man ställer samman en sådan här rapport, och jag ser väldigt mycket fram emot att läsa den. Jag är framförallt nyfiken på om jag kommer få läsa en sammanställning och reflektion/analys över kommunernas samlade närvaro på Facebook. Till exempel har Malmö stad över 200 konto i sociala medier varav över 80 konto på Facebook. Vårt totalt antal gillare och vår totala räckvidd är alltså bra mycket större än de 3500 som finns med i listan.

På medborgarens premisser = flera konto

Sociala medier är intressant utifrån att det är på användarnas premisser och inte på organisationen/kommunens premisser. Oftast vill man som användare följa ett ämne hellre än en organisation/kommun. Vi har därför många olika konto för t.ex. vår kulturverksamhet för dem som är intresserad av det, konto för våra olika evenemang så som Malmö festivalen, Garden show, Sommarscen m.m., konto för vårt employer brand dvs. en Facebooksida för dig som jobbar, har jobbat eller vill jobba i Malmö stad, konto där vi arbetar aktivt med att få stödfamiljer och stödpersoner till vår sociala resursverksamhet, konto för att låta pedagoger inspirera pedagoger, konto för att följa stadsutvecklingen och byggnationen i staden – som sagt, listan är lång och du hittar den här.

Hur stort är intresset att följa en kommuns huvudkonto som har en så bred verksamhet? Som innehåller allt från vård och omsorg, skola och barnomsorg, individ och familjeomsorg, idrott och fritidsverksamheter, kulturverksamheter, stadsutveckling, infrastruktur m.m. Det är svårt att hitta ett tydligt syfte för ett huvudkonto för en kommun. Det är lätt att det blir så spretigt att det blir ointressant.

Nonchalant kan man säga att målgruppen för ett sådant konto är Malmöborna. Men det är en väldigt bred relativt ospecifik målgrupp på en si så där 312 000 individer. Kommunikationen är svår att spetsa till en så bred målgrupp. Det enda målgruppen har gemensamt är platsen Malmö. Och vi har redan ett konto för vårt platsvarumärke Malmotown. Så hur gör man ett huvudkonto för en kommun på Facebook intressant och relevant? Idag försöker vi samla de mest intressanta posterna från våra övriga konto som tilltalar en större del av Malmöborna på vårt huvudkonto.

Huvudkontots roll

Samtidigt är det viktigt att en kommun har ett huvudkonto på Facebook (och Twitter för den delen). För när Malmöborna väl har en fråga, fundering, kommentar, kritik, beröm etc. så vet de oftast inte vilken del av vår verksamhet det berör, utan vet bara att det är kommunen de ska vända sig till. Och då är ett huvudkonto viktigt och har ett tydligt syfte. Lika så är det av vikt vid en eventuell kris. Då är ett huvudkontot i sociala medier en av de absolut viktigaste kanalerna i dagens mediasamhälle.

Men min poäng är egentligen, att det blir väldigt smalt och egentligen intetsägande, att titta på en kommuns närvaro i sociala medier, eller Facebook för den delen, genom att bara utgå från huvudkontot. Det är den samlade bilden av alla kontona som är intressant. Organisationer/kommuner kan inte idag stå med EN megafon och tala till alla. Vi använder istället många olika sätt att nå våra medborgare utifrån där dem är.

//Linda, stolt Malmö stad medarbetare och kommunikatör

Är du där målgruppen är?

Stiftelsen för internetinfrastruktur (som ansvarar för och utvecklar Sveriges toppdomän .SE) kom i dagarna ut med statistik angående svenskarnas användning av sociala medier. Varför är detta intressant? Jag som har en viss passion för sociala medier tycker givetvis detta är fantastiskt intressant på många sätt. Men jag vill även sticka ut hakan och säga att detta är av intresse för alla kommunikatörer. För det handlar om målgrupper. Var befinner sig våra målgrupper och hur ser deras vanor ut? Som kommunikatörer vet vi att det är A och O att känna och ha kunskap om våra målgrupper för att kunna nå ut.

anvandning_sociala_medier_2013

Facebook är fortfarande populärast bland svenskarna – 66% av internetanvändarna befinner sig där. Facebook har en bra spridning över ett stort åldersspann. Dock minskar den dagliga användningen av Facebook bland dem yngre medan det ökar något bland dem äldre. Twitter och Instagram ökar kraftigt bland svenskarna.

Kvinnor använder Instagram mer än män, medan på Facebook och Twitter är skillnaderna inte lika markanta. Unga (12-25 år) tillbringar en tredjedel av sin internettid (drygt 4 h/veckan) på sociala nätverk, äldre endast ungefär en timme mindre.

Du känner målgruppen, du vet var de befinner sig…

…kan du kanalerna? Jag tycker det är relevant att fråga sig om det går att vara kommunikatör idag och inte befinna sig i sociala medier. Vi måste vara där målgruppen är. Och vi måste göra det bra. Sociala medier är inte något vi endast använder på vår fritid en halvtimme om dagen för att hålla kontakt med vännerna. Det är en viktig del i vår kommunikationsplanering. Och det är en viktig del i vår omvärldsbevakning. Det pratas om oss i sociala medier. Har vi råd att inte lyssna?

Sociala medier är ingen specialistkunskap. Det är en baskunskap som kommunikatör. Vågar jag sticka ut hakan och påstå det? Vad tycker du? I USA börjar det bli allt vanligare att jobbannonser för kommunikationsyrken innehåller ett minimumkrav på ett Klout-score om 50*. Kommer det inom en snar framtid dyka upp i Europa och Sverige?

Läs .SE’s statistik om svenskarnas användning av sociala medier

*Klout är en tjänst som använder statistik och analyser från sociala medietjänster för att rangordna dess användare enligt vilken påverkan de har i sociala medier. Detta mäts via “Klout Score”, som är ett numeriskt värde mellan 1 och 100. Vid bestämning av en användares poäng, mäter Klout storleken på användarens sociala medienätverk och korrelerar det innehåll som användaren skapat och mäter hur andra användare interagera med innehållet.

Alla kan kommunicera men alla är inte kommunikatörer

Allt är kommunikation. Vårt samhälle, våra organisationer, våra relationer – de präglas alla av kommunikation och är möjliga på grund av kommunikation – verbal som icke verbal. Så om alla sysslar med kommunikation, kan alla vara kommunikatörer då?

När sociala medier – bloggar, Twitter, YouTube m.m. – började göra sitt intåg blev det av naturliga skäl diskussioner inom journalistkåren. Helt plötsligt kunde alla (vem som helst) skapa innehåll, bli producenter och sprida detta till en stor del av omvärlden. Det uttrycktes oro för att det var det journalistiska hantverkets död och att nu kunde alla vara journalister. Men så har det ju inte blivit. Och så kommer det aldrig bli. De faktiska, riktiga, journalisterna har något som alla andra inte har. De har en specialistkompetens, utbildning, bakgrund och erfarenhet inom området. Det kan ingen någonsin ta ifrån dem. För att citera en skärpt kollega; “Eftersom journalistutbildningen och hantverket borgar för ett trovärdigt innehåll och en metod som krävs för att upprätthålla en demokrati så står journalistrollen stark i sin funktion.” Alltså, alla kan skapa innehåll, men alla kan inte journalistik. Ingen kommer kalla sig journalist utan att inneha rätt utbildning. Titeln står för något, den garanterar något. Det är bra.

Titlar ska borga för något, det är därför de finns tycker jag. Vi ska veta vad vi kan förvänta oss. Men ja, jag vet att titlar börjar bli en svår sak i dagens samhälle med massa nya yrken och roller som inte funnits tidigare och som i vissa fall är svåra. Men inom kommunikatörsskrået har vi börjat bygga upp och värna om vårt yrke och vår kompetens. Vi har en specifik specialistkompetens och vi har yrkesetik. Jag blir därför illa berörd när titeln kommunikatör används så flyktigt. Jag har den senaste tiden inom organisationen där jag arbetar stött på att servicemedarbetare, receptionister, kundmottagare m.fl. får titeln kommunikatörer. Säkert i brist på annan lämplig titel då deras arbete kanske är något utöver ordinarie receptionsarbete t.ex. Så tänker man att ja, det dem gör är ju att kommunicera, det blir ju en bra titel. Men vad händer då med kommunikatörs titeln? Den urvattnas och dess trovärdighet ifrågasätts. Vad borgar den för då? Vad kan man förvänta sig av en person med titeln kommunikatör? Allt från en fena i kundbemötande i servicecentrat till en fena i strategisk kommunikationsplanering och som till vardags coachar sin chef i hens kommunikativa ledarskap?

Jag är trygg i min roll och min kompetens. Personer som arbetar nära mig vet vad de kan förvänta sig och vad jag kan erbjuda. Men för personer som inte känner mig så är det inte alltid som “kommunikatör” säger dem så mycket. Om några år önskar jag att alla förstår precis vad jag med min kompetens kan erbjuda när jag säger att jag är kommunikatör. Jag tror det är möjligt, för inom kommuniktörsskrået håller vi fortfarande på att bygga upp och stärka yrkesrollen och titeln. Vi måste värna om den. Inte låta den kidnappas av någon annan.

 

Om varför gamification och kommunikation hör ihop

När jag tidigare skrivit om kommunikation har jag pratat om att jag gärna ser kommunikatörens roll som en ”förändringsfaciliterare”. För det mesta är målet med kommunikationsinsatser någon form av beteendeförändring. Marknadsföring, kampanjer, organisationsförändringar, visionsarbete, värdegrundsarbete – kommunikatörens roll i sådana ”projekt” handlar om att trigga någon form av önskat beteende hos en specifik målgrupp. Gamification har en ypperlig förmåga att trigga beteendeförändringar. Alltså borde kommunikation och gamification vara som gjorde för varann!

Vad är gamification?
Gamification innebär att man använder spelelement för att skapa engagemang, motivation och beteendeförändring. Spelaren triggas att fortsätta och/eller åstadkomma något genom att samla poäng, få ökad status eller andra belöningssystem.

Spelelementen innehåller samma triggers som är förknippade med instrumentell inlärning där önskade beteende förstärks och belönas. Så egentligen är det inget nytt. Bara ett nytt sätt att utforma det på.

what-is-gamification

Gamification+kommunikation
Använder man gamification som en del av kommunikationen får man även bonuseffekter så som interaktion och aktiv informations- och kunskapsinhämtning istället för passiv sådan. Inlärnings- och förändringsprocessen ser olika ut för oss alla. Men idag erbjuder de flesta informationskanaler endast möjligheter till passiv informations- och kunskapsinhämtning (främst att ta till sig något genom att endast läsa en text). Detta passar vissa perfekt. För andra kan det vara bättre med aktiv informations- och kunskapsinhämtning. Detta kan gamificiation erbjuda. Ett exempel på det är spelet “Med rätt att vara öppen” som min kollega Åsa Olsson tagit fram. Istället för att bara passivt läsa om vad som gäller kring offentlighet och sekretess, kan Malmö stads medarbetare göra ett quiz och själv behöva ta ställning och tänka under tiden de inhämtar informationen.

Ett roligt verktyg
Jag är förvånad att jag inte ser mer spelelement inom kommunikation. För visst är gamification ett lysande verktyg för kommunikatörer? Det har ju även fördelen av att det gör kommunikation liiiiiiite roligare 😉 Fast egentligen kanske det är så enkelt som en resurs och kostnadsfråga?

Kommunikation ger mervärde

Under våren 2011 påbörjades forskningsprojektet Kommunikativt ledarskap vid Mittuniversitet. Målet var att skapa en tydlig definition kring begreppet samt undersöka hur det kan mätas och utvecklas. Nu är det gjort! Forskningsprojektet är avslutat och har gett ut en rapport.

Den definition av kommunikativt ledarskap som rapporten ger är följande:

En kommunikativ ledare engagerar medarbetare i dialog, ger och söker återkoppling, involverar medarbetare i beslutsfattandet, och uppfattas som öppen och närvarande.

Rapporten definierar även fyra centrala kommunikativa beteenden hos ledare:

Strukturera
innebär att tydliggöra mål och förväntningar, definiera uppgifter, planera samt fördela uppgifter, rekrytera och skapa mening.

Utveckla
innebär att coacha och träna, ge återkoppling på resultat, lösa problem och uppmuntra självstyrning.

Interagera
innebär att skapa öppenhet, stödja samt lösa konflikter.

Representera
innebär att företräda gruppen, enheten eller organisationen, bevaka omgivningen, nätverka och skapa resurser.

Vad menar jag med mervärde?
För mig visar det på att det vi benämner som kommunikativt ledarskap inte handlar om kommunikation. Inte egentligen. Det handlar inte (bara) om hur ledare kommunicerar med sina medarbetare. Det handlar om ett förhållningssätt som ledare. ”Uppmuntra självstyrning” t.ex. är ett förhållningssätt, att man vill ha självgående medarbetare. HUR man uppmuntrar självstyrning är kommunikation. Kommunikation är ett sätt att utöva ledarskap. Men så är det, kommunikation har i sig inget egenvärde, det måste kopplas ihop med något annat. Därför är till exempel kommunikativt ledarskap i grund och botten en utvecklingsfråga för HR, där kommunikation är en stödjande funktion. Jag vet att många av mina kollegor i kommunikationsbranschen inte riktigt vill se det så. Men jag gör det.

Kommunikation för mig är som chokladsåsen på toppen av glassen. Vaniljglass i sig är gott – men med chokladsås på, och kanske några maränger, lite banan och att inte förglömma grädden. Då händer det något. Oj oj oj, vad bra. Vad gott. Då har man marängsviss. Det är kommunikation för mig. Det ger det där extra, det ger en annan dimension. Men utan grunden, utan glassen, hade det inte varit något mer än ett par spretiga ingredienser. Det är glassen som håller ihop det. Kommunikation har inget egenvärde men ger ett enormt mervärde.

Som kommunikatör ser jag därför det aldrig som min roll att vara ”piloten” – det är verksamheten som styr. Men som co-pilot kan jag som kommunikatör hjälpa till att skapa mervärde.

Vill du läsa rapporten om Kommunikativt ledarskap? Klicka här.

Först på sociala medier ≠ bäst på sociala medier

Jag snubblade över ett uttryck som jag gillar att använda när jag arbetar med utvecklingsfrågor. ”We were so busy finding out if we COULD do it, that we forgot to find out if we SHOULD do it”. Bara för att vi kan göra något innebär det inte nödvändigtvis att vi ska göra det.

Inom kommunikationsplanering ska vi utgå från syfte, mål och målgrupp. Detsamma gäller när vi avgör om vi ska befinna oss i sociala medier. Om vi ska arbeta med värdeskapande kommunikation ska vi finnas i de kanaler där vi kan skapa ett mervärde för våra kommuninvånare. Vi ska inte finnas i sociala medier för att det är det senaste, trendigaste och häftigaste. Vi ska följa och bevaka utvecklingen och trenderna för att kunna avgöra om och när det är aktuellt för oss att agera i olika kanaler. Det är väldigt få situationer där det skulle addera något till vårt kommunala uppdrag att bara vara först inom sociala medier. Vi ska vara ”a good second” eller till och med ”an excellent second”, och möjligen bland de första inom offentlig sektor.

Låt någon annan misslyckas och plocka godbitarna
Jag ser att det florerar innovationsförmåga i vår kommun. Det kliar mycket i fingrarna att vilja testa, vilja vara i spjutspetsen. Det ska vi definitivt vara, där det ryms inom vårt uppdrag att vara det. Där det adderar mervärde. Att jobba för skattepengar medför ett stort ansvarstagande, där vi måste balansera engagemang och drivkraft med vad vi växlar ut mest av att göra. Inom de områden där vi själva inte behöver stå för ”trial and error”-perioden av en kommunikationskanal, ska vi inte heller lägga tid på att göra det. Jag säger inte att vi inte ska vara nytänkande och försöka hitta nya sätt att kommunicera med våra medborgare, men vi behöver inte agera försökskaniner varje gång.

Våga välja
Det är inte ansvarsfullt att lägga tid och kraft på kanaler där en relativt liten del av våra medborgare rör sig, om det inte är så att vi specifikt försöker nå just den smala målgruppen. Det är våra kommuninvånare som bestämmer vilka kanaler vi ska finnas i. Facebook är ett bra exempel. Det är i dagsläget världens största sociala nätverkssajt med över 4,8 miljoner användare i Sverige och användartalet ökar i samtliga åldersgrupper. Den snabbast växande gruppen på Facebook är 45+, men fortfarande är det personer i åldern 25 – 34 som står för flest användare. För många är Facebook idag en del av den dagliga rutinen, här följer man och interagerar med sina vänner och de organisationer man gillar. Vår målgrupp har alltså sagt sitt. De väljer Facebook. Det innebär att det borde vara en ren hygienfaktor för Sveriges kommuner att använda sig av det för dialog med sina medborgare. Och göra det riktigt bra.

Min poäng? Som kommun ska vi inte befinna oss överallt. Vi ska inte befinna oss i en kanal bara för att. Ett illa skött konto ger sämre signaler än att inte befinna sig där alls. Vi måste våga välja. Och göra det riktigt bra.

%d bloggers like this: