”Jag tycker inte vi ska svara på det” – om sociala medier och demokrati

”Jag tycker inte vi ska svara på det” eller ”Jag tar inte den diskussionen på Facebook” – de kommentarerna får vi ofta i vårt arbete som redaktörer för Malmö stads huvudkonton i sociala medier. Det är en fullt mänsklig reaktion på det hårda samtalsklimat som idag råder i den polariserade debatten i sociala medier.

Sedan början av 2015 har polariseringen i samhällsdebatten märkts av särskilt mycket på Malmö stads  huvudkonton på Facebook och Twitter. Malmö stads konton har blivit en plattform för dialog mellan olika åsikter, men också en plats där medborgare ventilerar sin frustration, sitt hat och sina fördomar, inte alltid riktat direkt mot kommunen, men mot samhället i stort. Kommunen är inte ensam om detta. Tidningar och mediehus har flera år haft stora utmaningar i att moderera kommentarsfälten på deras artiklar och nyheter. Vissa har gått så långt att de stängt ner möjligheten till att kommentera.

I vissa polariserade diskussioner i Malmö stads sociala kanaler ifrågasätts de demokratiska principerna som bygger det svenska samhället. I en hel del fall finns också en bristande kunskap om de demokratiska principerna samt om en kommuns uppdrag och gränsdragningar mot andra offentliga institutioner. Möjligtvis är det så att medborgarna vänder sig till kommunen för den är mest känd bland offentliga institutioner.

Vad händer med demokratin i en tid då det är möjligt att undvika oliktänkande och enbart få sin egen världsbild bekräftad, oavsett hur denna ser ut, där åsikter sprids oreflekterat (ofta i form av artiklar som liknar journalistik i sin form) och faktaresistensen blir alltmer utbredd? Vem är demokratins väktare och försvarare?

Ändrade förutsättningar

Kommuner har en lång tradition av att jobba med demokratifrämjande aktiviteter. Skolorna och biblioteken har uttalade uppdrag att arbeta med utbildning och informationsinsatser för att öka demokratimedvetenheten, och ofta arbetar ännu fler instanser inom kommunen med demokratifrämjande insatser på olika nivåer och på olika sätt. Det är en komplex palett av insatser.

Vårt samhälle befinner sig i ett digitalt paradigmskifte. Redan nu ser vi förändrade interaktionsmönster i sociala medier, söktjänsternas filterbubblor och Facebooks algoritmer skapar förutsättningar för en mindre diversifierad världsbild , medievanorna har förändrats och förväntningarna på offentliga myndigheter har förändrats. Om kommuner ska ha framgångar i sitt demokratifrämjande arbete så är den digitala arenan en given plats.

Vi befinner oss i ett digitaliserat och polariserat samhälle, där många diskussioner, mycket hat och många fördomar sker i digitala forum. I ett sådant sammanhang får myndigheter en förstärkt roll som neutral part med ansvar för att stå för fakta och korrekt information om de demokratiska principer som bygger vårt samhälle.

Andra offentliga organisationer agerar med kampanjer som t.ex. #källkritik (SCB) och #migtalks (Migrationsverket). Även MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har gör en stor insats kopplat till källkritik.

Den fria journalistiken har också en avgörande roll i ett demokratiskt samhälle. Deras granskande arbete är av oerhörd vikt. Men det är inte ett ämne som kommer beröras i detta blogginlägg.

Demokratin riskerar att hotas av tystnad och passivitet

Malmö stad blir allt oftare ifrågasatt och det görs försök att trötta ut och bryta ner demokratiska ståndpunkter med olika mer eller mindre välformulerade argument. Samtalen i sociala medier har som regel flera läsare och en större publik även om det kan uppfattas som en dialog med en individ. Hur vi som kommun svarar och agerar i dessa sammanhang får därför också en större spridning än ett samtal mellan två individer via telefon eller mejl. Hur uppfattas vi som kommun av publiken? Står vi uppför demokratin, grundläggande värderingar och mänskliga rätter? Vårt agerande skapar förutsättningar för förtroendet för oss som kommun och för demokratin i stort. Om medborgarna saknar tillit till eller har bristande förtroende för oss som kommun, minskar förutsättningar för oss att fatta beslut eller genomföra insatser som får bred acceptans i vårt samhälle.

Regeringen kom 2013 ut med en skrivelse som heter ”En politik för en levande demokrati” där de menar att demokratin riskerar att hotas av tystnad och passivitet. Det är alltid viktigt att stå upp för de demokratiska principerna, och som offentlig institution arbeta för en ökad demokratisk medvetenhet.

Demokratins väktare och försvarare

Demokratin kan aldrig tas för given. Vi måste alla medverka för att upprätthålla demokratin.

I Regeringsformen (1 kap, 2 §) uttrycks det väldigt tydligt att det allmänna, dvs. stat, landsting och kommun, ska värna och stärka demokratin:

”Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.”

Det ger stat, landsting och kommun i uppdrag att agera som demokratins väktare och försvarare.

Vi måste nu inleda samtal om hur vi gör det i ett digitaliserat och polariserat samhälle. Hur ser en kommuns demokratifrämjande arbetet ut då?

Ett utsatt och tufft jobb

Att sitta som kommunanställd och vara demokratins försvarare i sociala medier är inte lätt. I Malmö stad testar vi oss fram. Läs gärna kommentarstråden i detta Facebookinlägg om våldsbejakande extremism.

Reaktionerna internt varierar efteråt. Vissa tycker det är en jättebra insats. Andra tycker att vi inte alls borde gå in och svara i den utsträckningen. Det är ett tecken på en oenighet eller möjligen okunskap kring kommunens roll i ett sådant här sammanhang, och att frågan måste diskuteras.

Om kommunen inte är aktiv i sådana sammanhang – vad kan hända då? Vad leder det till? Vad är riskerna respektive fördelarna?

Om kommunen ska vara aktiva i dessa samtal finns det även ett annat perspektiv – hur stödjer arbetsgivaren? Fysisk säkerhet vid hot och trakasserier? Debriefing efter en tung arbetsdag? Roterande arbetsschema? Övning och utbildning i svåra samtal i sociala medier?

Reflektioner från Linda Nordgren och Frida Leander, kommunikationsavdelningen, stadskontoret, Malmö stad

Läs mer:

Regeringsformen

Regeringsskrivelse ”En politik för en levande demokrati”

Periscope och skolan

De senaste veckorna har det blivit en diskussion i våra skolor om Periscope. Ett par lärare vid olika skolor har blivit smygfilmade och det har skrivits kommentarer till klippet som varit kränkande för läraren. Frågan om huruvida detta är olagligt eller inte, och om man ska polisanmäla dök upp.

Är det olagligt?

Är det olagligt att smygfilma en lärare? NEJ. Det är det inte. Enligt lag får du filma och fotografera fritt i offentliga miljöer utan medgivande och tillstånd. Det är bara i privata utrymme som det är olagligt att smygfotografera (bostad, toalett, omklädningsrum eller annat liknande). Om det är förbjudet att filma eller fotografera så ska detta tydligt framgå. En skola är inte allmän plats och rektorn kan alltså besluta att det inte är tillåtet att filma och fotografera i t.ex. ett klassrum. Men då ska detta tydligt framgå. Och om någon skulle bryta mot denna ordningsregel så är det inte olagligt, dvs. det kan inte polisanmälas. De enda sanktionerna som kan delas ut är av skolan själv.

Är det olagligt att lägga ut filmen utan lärarens samtycke? Nej. Det är det inte enligt PUL. Filmen anses vara en ostrukturerad handling och får därmed publiceras utan samtycke.

Det som kan vara straffbart är om en publicering är kränkande. Men det ska rätt mycket till för att något straffrättsligt ska anses vara kränkande, även om det såklart är oerhört obehagligt för den enskilde läraren som utsätts för detta. Tycker man som skola/lärare att det är viktigt att polisanmäla för att man tycker att kränkningen är så pass allvarlig så kan man så klart göra det, finns inget som hindrar det. Men man ska också ha i åtanke att polisanmälningar av minderåriga elever vanligtvis inte blir föremål för någon utredning från polisens sida. Fundera därför igenom vad du vill uppnå med en eventuell polisanmälan. Det är bättre att hantera händelsen inom skolans ordinarie rutiner som används t.ex. när skolans ordningsregler bryts.

Det handlar inte om nätet utan om människor och hur vi agerar mot varann

Sen är inte allt som är lagligt lämpligt. Det som skett är så klart inte lämpligt eller bra på något sätt. Våra ungdomar ger sig ut i en digital värld som fortfarande är ny och där det inte finns många vuxna som hjälper till att dra gränser. Men förbud är ofta ingen framgångsrik väg. Elza Dunkels, docent vid Umeå universitet, säger “Att blockera åtkomst för visst innehåll från skolans datorer kan låta vettigt, men är egentligen en riskabel lösning som i värsta fall får motsatt effekt: barnen får inte chansen att under vuxen ledning förstå potentiella faror på nätet.” Läs hela blogginlägget här: Blockering utsätter barn för större fara .

Vi måste stötta och skapa en trygg nätanvändning för ungdomarna. Men framförallt handlar det om att prata om hur vi bemöter varandra. Nätet är bara en arena av många där mobbing och kränkningar föregår. Här har både föräldrar och skolan en roll att prata med ungdomarna, och även prata om konkreta exempel, som Periscope t.ex. Sara Bruun, lärare i engelska och tyska för årskurs 6–9 vid Furutorpskolan i Vinslöv, har bloggat om hur hon har använt lektioner till att diskutera Periscope och dess användning med sina elever. Läs inlägget här och få konkreta tips på hur du kan göra.

Vad är Periscope?

Periscope är en app skapad av Twitter, och du måste ha ett Twitterkonto för att kunna använda Twitter. Med appen filmar du och livestreamar, och andra har möjlighet att kommentera ditt inlägg. Läs mer om hur det fungerar här.

Kluvna känslor inför känsloladdad kommunikation

VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED?! Det är rubriken på ett uppmärksammat Facebook-inlägg som gjordes i söndags under signaturen ”Lundapolisen Tobbe”. Ett väldigt starkt och känslomässigt berättande om ett ensamkommande flyktingbarn som försökt ta sitt liv.

”För 25 minuter sedan hängde du dig. 16 år gammal, bara ett barn. Men som av en ofattbar slump kom din vän in i rummet och lyckades dra loss dig från snaran. Nu står jag upp i ambulansen, lutar mig över dig och trycker ner dig på båren i ett försök att få dig att förbli stilla. En svettdroppe faller från min panna och träffar dig på högerkinden. Jag gör allt i min makt för att få dig att vara stilla samtidigt som jag försöker behålla balansen när ambulansen hastigt rycker och kränger fram och tillbaka. En ny ångestattack sköljer över dig och du får ytterligare ett utbrott. Gråten och skriken återkommer och du börjar slå vilt omkring dig i ett desperat försök att slita dig ur mitt grepp”.

Ett utdrag från textens inledning som exemplifierar ton, ordval och den dramaturgi som genomsyrar inlägget. Det postades på Lundapolisens Facebook-sida, tillsammans med en bild på ett brinnande jordklot.

Du har säkert redan uppmärksammat inlägget då det, i skrivande stund, gillats av hela 146 615 personer och delats av 58 536. Sydsvenskan rapporterade bara några timmar efter inläggets publicering att ”Lundapolisen hyllas för sitt Facebook-inlägg om flyktingbarn”, en artikel som också blivit toppdelad enligt tidningens egna siffror.

Lundapolisens strategi för sociala medier, framförallt Facebook, har också prisats av Lunds kommun. 2013 belönades myndigheten med kommunens förebyggandepris och 10 000 kronor med följande motivering:

”Med stor värme, respekt för människor och ett smittande engagemang har de genom rak och tydlig kommunikation bjudit in allmänheten att ta del av polisens vardag och gärning”.

Fula Gubbar

På JO:s bord

Men faktum är att alla inte är lika positivt inställda till polismyndighetens nya metoder för att skapa dialog och berätta om sitt arbete. Det har även höjts röster runt om i landet som undrar va fan polisen håller på med och tidigare inlägg har också hamnat på Justitieombudsmannens bord. En sökning i JO:s diarium visar att svenska polismyndigheter anmälts 24 gånger (sedan 2012) för uttalanden, inlägg och kommentarer på Facebook. Av dessa berör två anmälningar polismyndigheten i Lund, men även Malmö och Helsingborg finns på listan.

I ett fall från 2013, gällande en anmälan mot polismyndigheterna i Kronobergs- och Stockholms län, uttrycker JO sina synpunkter på följande sätt:

”Flera av inläggen har ett innehåll som gör att sakligheten kan ifrågasättas. De präglas bitvis av en raljerande ton som är mindre lämplig för den som företräder polisen. Det kan även diskuteras i vilken utsträckning beskrivningar av människor i en utsatt situation överhuvudtaget lämpar sig för polisens inlägg i sociala medier. Vidare bör utgångspunkten vara att man som företrädare för polisen i sociala medier är återhållsam med att uttrycka personliga känslor inför sina arbetsuppgifter för att inte äventyra tilltron till polisens saklighet och opartiskhet”.

Frågan är vad polisen egentligen kommunicerar mellan raderna när de själva blir föremål för granskning och inspektion?

Är antalet delningar och likes verkligen ett kvitto på allmänhetens förtroende för en myndighet?

Och hur långt kan en offentlig aktör gå i sin strävan att nå ut till medborgare för att skapa intresse och engagemang för viktiga samhällsfrågor?

Vad tycker du?

För mer läsning:

Lundapolisens Facebook-inlägg

Humor och information på Facebook tog hem förebyggandepriset 2013

JO:s beslut gällande anmälan mot polismyndigheterna i Kronobergs län och Stockholms län

________________________

Detta är ett gästinlägg från min fantastiska kollega Nadia Bhere, som väcker relevanta frågor. Och nej, likes och delningar är inte kvittot på allmänhetens förtroende för en myndighet. Men sociala medier är ett bra sätt för myndigheter att arbeta med transparens som är en viktig del i den demokratiska processen. Det är också ett sätt att lyfta personerna som jobbar i myndigheterna – visa att de inte är kallsinniga robotar som jobbar oreflekterat i en trög byråkratisk apparat. Sen är det helt klart en balansgång att jobba med storytelling när man som myndighet lever med det lagstadgade kravet på saklighet och objektivitet. Personligen gillar jag polisens arbete i sociala medier, men har samtidigt full förståelse för att det på många sätt inte är okomplicerat och därmed är det också ett modigt kommunikationsval.
//Linda

Facebook – personlig profil vs. gilla-sida

I kommunen där jag jobbar har vi flertalet medarbetare och verksamheter som startar profiler på Facebook istället för gilla-sidor. Jag skrev därför ett blogginlägg om det på vårt intranät, samt la till ett nytt stycke i vår sociala mediehandbok om detta. Jag tänkte att jag lika bra kunde dela det här med er också, ifall någon skulle stöta på liknande problematik i sina organisationer.

Blogginlägget:

Som verksamhet ska man ha en företagssida på Facebook, en så kallad gilla-sida. Man får inte har en personlig profil.

Varför får man inte ha en personlig profil som fritidsgård eller annan verksamhet på Facebook?

Facebook har en tydlig policy att alla personliga profilsidor ska vara kopplade till en faktisk individ och hens riktiga namn. Facebook har denna policy för att i så stor utsträckning som möjligt se till att Facebook är ett säkert nätverk, dvs. att det inte finns anonyma eller falska konto – personer som utger sig för att vara någon annan, och som kanske använder det för att trakassera andra.

Vill man kommunicera och finnas på Facebook utifrån en organisation så finns det gilla-sidor för detta ändamål. Ni må ha hur goda avsikter som helst med att använda en personlig profil istället för en gilla-sida för er verksamhet, men ni går emot Facebooks policy och kommer de på er så ändrar de automatiskt er personliga profil till en gilla-sida – och i värsta fall tar de bort er personliga profil helt. Och då måste ni be om tillåtelse från Facebook för att kunna starta en gilla-sida med samma namn som den profil de stängde ner. Som myndighet är det inte ok på något sätt att inte följa de policys och riktlinjer som de tjänster vi använder oss av har. Vi ska därför följa Facebooks policy i detta fall.

Men en gilla-sida uppfyller inte våra behov av kommunikation med vår målgrupp!

En gilla-sida fungerar på liknande sätt som en personlig profil. De stora skillnaderna är att en gilla-sida är helt öppen och att du som gilla-sida inte har samma möjligheter att kontakta andra personer på Facebook. Här är ett försök till att schematiskt belysa skillnaderna mellan en personlig profil och en gilla-sida.

fejjan

Om du har kommunikationsbehov som inte uppfylls av en gilla-sida – prata med din kommunikationsavdelning och se om ni kan hitta andra lösningar för att uppfylla detta behov. Att bryta mot rådande policy som myndighet är inte en acceptabel lösning på ett behov.

Då skapar jag en till egen profil som heter ”Kalle Karlsson fritidspedagog” och kommunicerar med ungdomarna via den!

Nej, det är emot Facebooks policy. Du är EN person, och kan inte ha en profil för din yrkesroll och en i din privata roll. Malmö stad vill inte vara vänner med någon på Facebook.

Utöver det faktum att vi som kommun och myndighet inte ska bryta mot rådande policy så finns det etiska aspekter som gör att Malmö stads verksamheter inte ska ha personliga profiler på Facebook.

I Malmö stad ska vi inte ha personliga profiler som organisation, och utifrån den profilen bli vänner med personer på Facebook. Om inte personerna har varit duktiga på att ställa in sina säkerhetsinställningar på Facebook får vi som organisation full inblick i det som de postar på sina Facebooksidor, alltså en stor del av deras privatliv. Det är inte säkert att personen har reflekterat över detta. Och har de det, så kanske de inte är bekväma med att verksamheten får den inblicken, men ser ingen annan möjlighet för det är så verksamheten byggt upp sin närvaro på Facebook.

Man ska inte behöva bli vän med en verksamhet i Malmö stad på Facebook för att kunna kommunicera med den verksamheten på Facebook.

Vi må anse oss ha hög etik och respekterar personernas integritet, och därför inte kommer titta på personernas profiler och inlägg bara för att vi har möjligheten till det. Vi vet detta. Men signalvärdet i att möjligheten finns är inte ok som myndighet. Facebook har byggt upp sin policy utifrån att organisationer och verksamheter inte ska ha möjlighet att ha den inblicken i individers liv på Facebook. Och Malmö stad håller med.

De personer som väljer att vara helt offentliga på Facebook och ha offentliga inlägg, dessa inlägg kommer du som gilla-sida kunna se. Men de inlägg som personer väljer att dela enbart med sina vänner kommer inte gilla-sidan kunna se.

Jag vill inte ha min privata Facebook-profil kopplad till gilla-sidan!

Sorry, då kan du inte ha en gilla-sida eller arbeta med Facebook i ditt yrke. Facebooks policy säger tydligt att det är så deras tjänst är uppbyggd och så det ska fungera.

INGEN SOM SER ELLER FÖLJER GILLA-SIDAN KOMMER NÅGONSIN SE DIN PRIVATA FAECBOOK-PROFIL

Ni som tillsammans administrerar gilla-sidan kommer att se vem som gjort vad på gilla-sidan (inlägg, kommentarer etc.), men ingen annan kommer göra det. Anledningen till att ni som administrerar sidan kan se vem som gjort vad är för att underlätta för er att följa upp arbetet på sidan och att det ska finnas ett tydligt ansvar för alla aktiviteter på gilla-sidan.

Åh så komplicerat! Kan vi inte bara fortsätta som innan, det fungerar ju så bra!

Jag förstår det. Men Malmö stad äger inte Facebook. De kanaler vi själv äger och styr över (intranätet, vår webbsida, personalavin etc.) kan vi påverka och anpassa efter våra behov (dock är det många som ska komma överens, har synpunkter, viljor, önskningar…).

Men väljer vi att använda andra kanaler som någon annan äger och tillhandahåller gratis, där vår målgrupp finns, MÅSTE vi följa deras policy. Om policyn inte passar oss som individ eller verksamheten så får man helt enkelt välja bort den kanalen, i detta fallet t.ex. Facebook, och inte använda kanalen. Då får man hitta andra alternativ eller anpassa sig efter rådande policy.

Utdrag ur Facebooks terms – detta gäller

Apropå det sociala i sociala medier

Har följt debatten om ministrar och sociala medier, och flera har skrivit klokt om detta så jag tänker inte nämna det vidare. Det som fick mina tankar att gå igång var slutet i av Deepeds blogginlägg på ämnet ministrar och sociala medier: “En av de stora farorna för varje sociala medie-arbete är att man glömmer bort det sociala i sociala medier.” Och så ställs frågan: hur hanterar man det med en relativt liten stab? Jag tror inte det går att hantera med en liten stab, men det är så verkligheten ser ut för många idag, och det är en av anledningarna till att vi ofta missar det sociala. För vad är socialt egentligen? Räcker det att svara på frågor?

En reflektion jag har är att vi i min organisation, Malmö stad, ofta kommer med information eller ett konstaterande på sociala medier . Om vi sedan får frågor eller kommentarer så besvarar vi eller försvarar. Detta skapar polariseringar istället för öppningar till faktisk dialog. Detta tror jag kommer från en ovana, då vi inte är vana att involvera medborgarna. Traditionellt har vi blivit granskade och ställts till svar för saker, så det sitter i vår ryggmärg att försvara och besvara.

Men jag tror också det kommer från att det är vi kommunikatörer som ofta har hand om de sociala kanalerna. Det innebär också ofta att vi inte har en direkt ”landningsbana” in i verksamheten, där medborgarnas tankar, idéer och synpunkter kan tas om hand på ett bra sätt. Som kommunikatörer blir vi ett knepigt filter och därför ofta känner att vi hamnar i en utsatt situation om det kommer t.ex. kritik. Vi måste ofta hantera och bemöta det själv, samtidigt som vi inte vet om vi har en “landningsbana” in i organisationen för att se till att det blir bättringar i den del som kritiseras.

Som medborgare vill jag inte ha dialog genom ett filter, jag vill prata direkt med experterna, handläggarna, etc. Det innebär att vi inte kan ha en liten kommunikationsstab som har hand om sociala medier. Det måste alla i organisationen ha – om man svarar på mail eller telefon från medborgare, ska man också kunna svara i sociala medier. Annars uteblir dialogen, och de effekterna en dialog kan ge. Ska vi prata demokrati så ÄR sociala medier ett bra verktyg för detta. Men jag tror inte vi som myndigheter hittat rätt ännu i hur vi ska kunna använda det för det ändamålet.

Det är lätt att tycka att vi varit i gång med sociala medier ett tag och att vi borde kunna detta vid det här laget. Men jag tror fortfarande vi är i begynnelsen. Tekniken finns på plats, men vårt samhälle och våra organisationer genomgår en kulturförändring i och med de tekniska möjligheterna. Och den förändringen kommer ta tid. Är vi mogna för att faktiskt lyssna och involvera via sociala medier? Eller nöjer vi oss som organisationer med att besvara och försvara? Det är ju trots allt interaktion.

Hållbarhetskommunikation och hållbar kommunikation

Följande bloggpost är ett gästinlägg på Media evolution’s blogg:

Jag jobbar med kommunikation i Malmö stad – en kommun jag är väldigt stolt över, en kommun som arbetar aktivt med hållbarhet på många olika sätt – ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Givetvis är kommunikation en viktig aspekt i hållbarhetsarbetet. För att Malmö ska kunna bli en ekologisk och socialt hållbar stad måste kommunen arbeta aktivt tillsammans med Malmöborna, vi har ett gemensamt ansvar för staden och det samhälle vi lever i. Hur vi agerar, varje dag, året runt – som enskild Malmöbo, som grupp och som kommun – har stor påverkan i dessa frågor.

För att Malmö stads hållbarhetsarbete ska vara framgångsrikt räcker det inte att arbeta med hållbarhetskommunikation, dvs. kommunicera och informerar om det hållbarhetsarbete som kommunen gör. Som kommun måste vi även vara oerhört duktiga på hållbar kommunikation.

En individs agerande och beteende styrs av två faktorer – kunskap/förmåga och motivation/engagemang. Den första kan vi påverka genom hållbarhetskommunikation. För att kunna ha en påverkan på den andra måste vi arbeta med hållbar kommunikation.


Istället för sopbil: MKB kör med en hästkraft i Rosengård. Foto: Caroline Franzén. Instagram @ostermalmo

Hållbar kommunikation
Eva Grundelius
definierar hållbar kommunikation så här: ”När det vi säger till varandra ─ och sedan kommer överens om att göra ─ är så noga undersökt och väl reflekterat att det håller att bygga vidare på.”

Hållbar kommunikation innebär alltså att vi måste lyssna och förstå, att vi ska se samband och helhet, att vi ska fråga och vara nyfikna – annars kan kommun och Malmöbor inte skapa en gemensam förståelse för de utmaningar som ligger framför oss, och vad var och ens roll är. Men hållbar kommunikation handlar också om öppenhet och transparens.

Många gånger jobbar vi i kommunen stenhårt och sen när allt är klart, vi har ett ”färdigt resultat”, så får Malmöborna ta del av det. Men jag tror vi har mycket att vinna på att släppa in Malmöborna ”bakom kulisserna” – vad händer, hur jobbar vi, vad är på gång, hur tänker vi, vad i detta kan du som Malmöbo påverka? Om en demokrati ska vara fungerande måste medborgarna ha en inblick i hur det fungerar, annars vet de inte vad de kan eller vill påverka. Här kan sociala medier vara en fantastisk resurs, utan att för den saken ta bort vikten av fysiska möten.


Foto: Håkan Dahlström, Flickr.

Autenticitet, empati, ärlighet och transparens
Autenticitet, empati, ärlighet och transparens är den nya valutan när det gäller kommunikation. Det var en av slutsatserna från den åttonde upplagan av World Public Relations Forum. Jag kan inte annat än hålla med. Det är enbart med dessa faktorer vi kan skapa hållbar kommunikation. Men det är också väldigt skrämmande. Det lämnar oss sårbara. Det skapar öppningar för diskussioner och samtal som vi inte är vana att föra. Och som jag i ärlighetens namn inte tror så många organisationer är rustade för. Jag skulle vilja påstå att det krävs en kulturförändring – från ledning till gräsrötter – för att vi ska klara av framtidens utmaningar kring hållbar kommunikation. Vi måste på allvar bli kommunikativa organisationer där kommunikatörerna blir specialisterna som kan stötta och utbilda, men det är alla medarbetare i organisationen som, i Malmö stads fall, möter Malmöborna i alla kanaler.

Detta är mina personliga reflektioner och jag är inte i detta avseende talesperson för Malmö stad.

Linda Nordgren
Twitter: @LindaNordgren

Vad medborgarna vill ha på Facebook

Två studenter från Umeås universitet har gjort en mindre undersökning där de frågat 204 medborgare av vilken anledning de skulle kunna tänka sig följa en kommun på Facebook. De frågade även 114 kommuner vad de tror är anledningen till att medborgarna följer kommunen på Facebook. Om vi tittar på deras jämförelseanalys är det lätt att få uppfattningen att vi kommuner har en övertro till medborgarnas vilja att vara delaktiga och påverka kommunen via sociala medier.

I mitt förra inlägg skrev jag om en studentuppsats som pekade på att det inte fanns så mycket interaktivitet på Malmö stads sociala medier – att dialogen uteblir. Om man tittar på nedan jämförelseanalys, kan man fråga sig om den uteblivna dialogen inte enbart beror på kommunens bristande resurser utan även på medborgarnas bristande intresse? Följdfrågan blir då om vi i kommunerna lägger krut på rätt saker på Facebook? Har vi ett egenvärde i att försöka engagera medborgarna via sociala medier?

Läs hela uppsatsen här.

Den uteblivna dialogen

En av min praktikanter, Emma Ullman Rautiainen, har tillsammans med sin kursare Pontus Lundgren, gjort sitt ex-arbete hos oss på Malmö stad. De har undersökt hur pass våra ambitioner om dialog och kommunikation i sociala medier möter upp med verkligheten.

De har skrivit en läsvärd uppsats som jag rekommenderar andra kommuner som jobbar med sociala medier att läsa. De lyfter fram teorier om problematiken med dialog; dialogen är en idealbild, något som kommunikatörer utbildas i att eftersträva medan det i verkligheten ofta är andra faktorer såsom resurser och kompetens som påverkar. Men också forskning om att som organisation måste vi släppa det traditionella tankesättet att sändaren kontrollerar budskapet, vilket är en större utmaning än att anpassa sig till de nya tekniska förutsättningarna.

Inte det resultatet jag hoppats på, men det jag förväntat mig…

Det känns inte som ljuv musik att läsa resultatet. Givetvis hade jag önskat att vi kommit längre. Resultatet pekar på bristande resurser och kompetens som anledning till att dialogen uteblir. Det innebär att ledningen har en stor roll – deras förståelse och vilja påverkar organisationens närvaro i sociala medier. Är det här vi inte når ända hem?

Jag har just nu en önskan om att få Brit Stakton att prata inför Malmö stads 1200 chefer på vår ledardag. Men de som planerar dagen är inte eniga med mig kring vikten av ämnet. Så vi är inne i en ond problematisk cirkel och ibland känns det som att jobba i motvind. Men, under en ledardag – om det så inte blir i år, hoppas jag att Malmö stads chefer får lyssna på kloka Brit och få en större förståelse för hur digitaliseringen påverkar vårt samhälle.

Sammanfattning – Den uteblivna dialogen

“Denna uppsats är skriven med syftet att undersöka Malmö stads arbete med symmetrisk och dialogisk kommunikation med sina medborgare i sociala medier. Med uppsatsen hoppas vi nyansera bilden av de organisatoriska krav som ställs på organisationer för att kunna bedriva symmetrisk tvåvägskommunikation. För att uppnå vårt syfte har vi med ett hermeneutiskt förhållningssätt utfört textanalyser av Malmö stads styrdokument, intervjuat anställda kommunikatörer och gjort en netnografisk analys av tre av stadens Facebooksidor. Resultatet visar att det inom Malmö stad finns en tydligt normerad bild av vikten av att bedriva symmetrisk och dialogisk kommunikation. Däremot menar vi att det råder en diskrepans mellan Malmö stads vilja till dialog och den praktiska dialogen. Dialogen uteblir ofta, vilket beror på bristande organisatoriska resurser i form av tillräcklig kompetens och arbetstid. Till sist konstaterar vi att den praktiska dialogen förverkligas i de fall när Malmö stad och deras medborgare delar en gemensam meningsuppfattning om dialogens syfte och värde.”
Läs uppsatsen här: “Den uteblivna dialogen”

Malmö stad fyller 5 år på Twitter

Denna veckan har Malmö stad haft sitt huvudkonto på Twitter i fem år. Det har hänt mycket på fem år – kontot har nu ca 5 600 följare och ytterligare 27 Twitterkonton med olika inriktningar har skapats i Malmö stad.

När sociala medier kom så var det många företag och organisationer som började testa sig fram med en närvaro i sociala medier. Malmö stad var en av dem som var rätt tidigt ute, som sagt redan 2009 på våren startades Twitterkontot som lever än idag. Huvudkontot som finns idag på Facebook startades hösten 2009, men ryktet jag hört är att Malmö stad hade konton i sociala medier tidigare än så.

Malmö stad har kommit långt och det har hänt mycket på dessa åren. Det finns ett aktivt arbete med närvaron i sociala medier och medvetenheten kring mediet ökar. Men där är långt kvar att gå. Det krävs en förändring i arbetssätt och en förändring i förhållningssättet till öppenhet/transparens.

Testperioden över – dags att ta sociala medier på allvar

I början testade många sig fram, syftena med närvaron var inte alltid tydlig, många ifrågasatte om företag, organisationer och framförallt myndigheter ska befinna sig i sociala medier över huvud taget.

Men nu kan vi konstatera att sociala medier är här för att stanna, och det är dags att vi börjar integrera arbetssättet på allvar i våra verksamheter. Det är dags att vi som kommun slutar se sociala medier som ännu en kanal att skicka ut samma nyheter och pressmeddelande som vi gör i övriga kanaler.  Ja, sociala medier är en bra spridningskanal och kan användas som det också. Men vi har upparbetade kanaler för nyheter och pressmeddelande redan. Sociala medier fungerar annorlunda än dessa kanaler, och har andra förutsättningar. Det är dags att börja utnyttja sociala mediers specifika potentialen.

Det handlar främst om demokrati och inte marknadsföring

Förutsättningarna för en fungerande demokrati är transparens/öppenhet, delaktighet/inflytande och samarbete. Sociala medier har lysande förutsättningar för detta. Läs gärna mer i detta blogginlägg.

Open government

Inspirationsbild från Open government

Läs mer

Sociala medier – en demokratifråga

Idag var politiker och tjänstemän från Ängelholms kommun på studiebesök hos oss i Malmö stad för att höra hur vi arbetar med medborgardialog. Jag gjorde en övergripande presentation om varför det är viktigt för oss som kommun att befinna oss i sociala medier, vårt förhållningssätt till sociala medier och hur vi praktiskt arbetar med det. Därefter hade jag ett par kollegor som berättade om ett case, hur de arbetat med medborgardialog, blogg och sociala medier som en del i stadsplaneringen av ett kvarter här hos oss i Malmö.

Men jag tänkte dela med mig lite av min presentation idag, för jag tycker det är en aspekt som diskuteras för lite vad det gäller myndigheters närvaro i sociala medier. Det pratas mycket ROI vad det gäller sociala medier. Men jag vill mena att för myndigheter finns det även en annan aspekt med att vara aktiva i sociala medier. Jag vill mena att det är vår skyldighet utifrån ett demokratiperspektiv.

Vad menar vi egentligen med sociala medier?

För att ni ska hänga med i mitt resonemang tycker jag det är viktigt att vi börjar fundera över vad vi menar med sociala medier. Snapchat, Whatsapp, Viber, Skype, Kik anses alla vara sociala medier. Man interagerar och kommunicerar, man är social helt enkelt. Men oftast är man det bara direkt mellan två individer, likt ett telefonsamtal eller sms. Men man kan välja att lägga till några till så att det blir en gruppdiskussion mellan 3-4 individer. Och oftast använder man det bara med personer som man redan har kontakt med sedan innan. Men tittar vi på tjänster som Facebook, YouTube, Instagram, Twitter och bloggar så har vi andra aspekter. Följande definition är hämtad ut Wikipedia (2014-03-17):

”Sociala medier är demokratisering av innehåll och förståelse för den roll människor spelar i arbetet med att inte bara läsa och sprida information, utan också hur de delar och skapar innehåll för andra att delta i.”

Sociala medier som som bloggar, Twitter m.m. skapar en arena där man kan dela material med personer man inte sen tidigare känner, och man kan göra det över hela världen. Dvs man kan nå en stor mängd människor med sitt budskap. Man har en arena att påverka i. Man kan skapa debatt då dessa kanaler inte enbart erbjuder informationsspridning, utan också interaktionsmöjligheter i form av kommentarsfältet. Detta är ett fundament som demokratin vilar på.

Sociala medier – en outnyttjad potential?

Det gjordes nyligen en undersökning i 24 länder och med 18 000 respondenter, där man undersökte hur viktigt sociala medier var för individen. I undersökningen blev det tydligt att individen anser att sociala medier är viktigast i de länder där demokrati ännu inte är en självklarhet – medborgarna utnyttjar aktivt sociala medier för att förändra, för att påverka, för att nå ut – och det är viktigt för dem. Till exempel tillskrivs ju sociala medier stor del av Arabiska våren.

Ibland upplever jag att vi i Sverige slarvigt säger att sociala medier bara är för att man är nyfiken på vad vännerna håller på med och man själv vill bli bekräftad. Ja, så kan det mycket väl vara. Men det säger ju mer om oss än om sociala medier. Man väljer själv vad man vill använda sociala medier till, och stora delar av världen visar oss att det finns en annan potential i sociala medier – demokrati och påverkan, insyn, öppenhet och transparens. Här kan vi som kommuner och myndigheter vara vägledande. Vi har ju trots allt en skyldighet att värna om demokratin och arbeta aktivt med våra medborgares möjlighet till inflytande.

Demokrati kräver öppenhet

Ska våra medborgare kunna ha inflytande så måste de veta vad de kan och ska ha inflytande på. De måste få insyn i våra verksamheter. På riktigt. Verkligen på riktigt. Och sociala medier ger denna möjlighet på ett väldigt enkelt sätt. Vi kan visa människorna bakom organisationen. De kan berätta vad de gör, varför de gör det, hur de gör det och vad de känner kring det. De kan samtidigt ha en dialog med medborgarna om det.

I Malmö stad har vi en kommunikationspolicy som säger att alla våra medarbetare måste vara duktiga på att kommunicera, och att kommunikation är livsnerven i den demokratiska processen. Detta blir än viktigare när det gäller sociala medier. Våra medborgare vill inte träffa några slipade kommunikatörer i sociala medier. Sociala medier handlar om transparens och öppenhet. De vill träffa och prata med experterna, de som arbetar inom det området de är intresserade av. Det är ju de som gör jobbet, som är hjärtat i organisationen. Om våra medborgare ska kunna påverka går det inte att gå genom ett filter av kommunikatörer.

Så vad gör vi åt detta då? Jo, alla våra medarbetare ska kunna känna sig trygga i att hantera sociala medier i sin professionella roll. Det är ingen lätt uppgift, men nödvändig. Jag tror att sociala medier inom greppbar framtid kommer vara lika naturligt som telefon, sms och mail. Det tog 15 år för mailen att slå igenom inom yrkeslivet. Facebook kom till Sverige 2006, och gjorde sitt intåg i företag och organisationer ett par år senare. Men vad var det avgörande för att mailen skulle slå igenom i organisationer och företag? Jo, att cheferna började använda det, och förstå dess potential.

Som myndigheter lyder vi alla under offentlighetsprincipen. Öppenhet borde vara vårt mantra vid det här laget. Demokratin behöver det för att överleva. Skapar vi inte en tradition där våra framtida generation känner att de kan ha inflytande och påverkan, att det är värt mödan att engagera sig och vilja förändra, att det ger något att gå och rösta i våra demokratiska val, så är vi illa ute. Som kommuner borde vi vara vägledande i att skapa denna tradition och visa att det är möjligt, i den arena som många av våra unga (och många andra för den delen) redan väljer – sociala medier.

%d bloggers like this: