Förändring – en kommunikativ utmaning

”Det behöver man inte vara Sherlock Holmes för att lista ut” tänker ni säkert när ni läser rubriken. Men för mig är det ett outtröttligt ämne. För hur ofta vi än pratar om det och tycker oss veta, lik väl går vi allt som oftast på samma nitar ändå (Murphys lag, vad vet jag?).

Inom retoriken, PR och marknadsföring, förändringspsykologi etc. pratar vi alltid om samma sak – vi är först och främst kännande människor, därefter rationellt tänkande människor. Men ändå är det här vi alltid går bet, vi har en så stark förkärlek att i förändringsarbete vilja lägga tonvikt på de rationella och logiska budskapen. Oftast går både chefer och kommunikatörer på denna betan – varför? Jag har faktiskt inget bra svar, det är en liten tankenöt jag ofta går med. Någon som har någon bra in-put så tas det tacksamt emot! Kan det vara för att det är så mycket svårare och kräver så mycket mer energi och tid från oss att faktiskt tänka till kring vår målgrupp och vad som är deras motivationskraft?

I förändringsarbete upplever jag också att vi har en tendens att fokusera för mycket på problemen som leder till att vi upplever ett behov av förändring – eller förbättring som det så fint heter ;). Varför inte fokusera på möjligheterna istället? Det flesta studier i beteendevetenskap visar att när man fokuserar på problem istället för möjligheter så leder det oftast till motstånd. För det är ju som att trycka lite extra på att så som medarbetarna jobbar idag är fel – vilket jag sällan tror behöver understrykas i en förändring, det är på något sätt underförstått. Jag kan ha fel.

Jag tror det är viktigt att aldrig underskatta målgruppens intelligens, samtidigt som man givetvis inte ska överskatta målgruppens förkunskaper. Problemen i en organisation är oftast mer eller mindre kända för alla som jobbar i organisationen. Det finns givetvis olika tolkningar av problemen och jag menar inte att vi ska sluta prata om dem helt. Men fokuset bör vara på möjligheterna istället. Men det kräver återigen en hel del av oss – vi måste börja fundera kring hur vi ska genomföra förändringen och vad som kommer hända om vi gör si eller så. Det är här vi bör utnyttja kraften i våra medarbetare, som oftast har många tankar och idéer om hur vi kan förbättra vår organisation. Och som grädde på moset visar studier att om vi som människor själv får vara med och påverka, jämfört med att bli tillsagda vad vi ska göra, så är vi upp till fem gånger mer committade (som det så fint heter på svenska 😉

Papper, vad är det?

Hur många årtionde är det tills någon ur en av de nyare generationerna ställer den frågan? Måååånga…tror jag. Det pratas och diskuteras kring papprets vara eller icke vara. Det papperslösa kontoret. Finns behovet av papper när vi kan använda iPad, iPhone etc? Tekniken går framåt och verktygen för ett papperslöst samhälle finns, och vi kan alla vara eniga om miljövinsterna. Men papperslösa är vi inte. Verktygen har inte ersatt pappret utan blivit ett komplement till pappret – och hur bra är det för miljön?

Men varför ska det då vara så svårt att bli papperslösa? Jag tror, att som så många gånger när man pratar IT-lösningar, så finns det alldeles för stort fokus på verktyget och inte på användandet. Det är som om vi blir alldeles förblindad av den nya tekniken. Jag skulle ju aldrig få för mig och gå ut och köpa en ny häftig två-sitsig sportsbil för att den var nyast och häftigast på marknaden, för att sen komma hem och inse att; ooopps, barnen och hunden får inte plats. Nähä, synd, då får jag väl köpa en kombi också. Gör ju inget att jag har två bilar.

Köper jag bil så tänker jag först igenom vad jag ska ha den till, vilka mina behov är o.s.v. Men jag kan lätt köpa en iPad och tänka; jaha, vad kan jag nu ha denna till? Och så blir den ett komplement till alla mina andra prylar (datorn, iPhone, och för guds skull pappret). Den ena ersätter inte den andra. Jag klarar mig inte utan någon av mina enheter. För att rättfärdiga det faktum att jag har alla dessa enheter säger jag till mig själv att de har olika funktion och syfte i både mitt privatliv och arbetsliv. Men ska vi vara ärliga så är det nyansskillnader. Och ibland händer det att jag av bekvämlighetsskäl sitter med dem allihopa när jag jobbar. (Som nu till exempel).

Pappret är betingat av kultur, och det är svårt att förändra. Det hjälper inte att införa en IT-lösning, vi måste tänka igenom hur vi hantera våra dagliga aktiviteter, så väl i hemmet som på jobbet. Hur mycket ska IT-lösningarna anpassas till vårt dagliga användande och hur mycket ska vi förändra och anpassa vårt beteende? Oavsett så är det en lång resa. Men jag upplever att debatten har störst fokus på IT-lösningarna. Jag upplever att det finns två tydliga läger. De ivriga entusiasterna som står och undrar varför det tar så lång tid att införa den nya tekniken i organisationen, varför det ska testas hit och dit, och man borde välja den ena lösningen framför den andra etc. . Och sen finns det dem som slår bakut när det ska införas ”ännu en” IT-lösning. (Sen finns det ju givetvis ett spann mittemellan).

Jag tror det är viktigt att börja koppla verksamhetsutveckling och beteendevetenskap (och för all del förändringspsykologi) i allt högre grad till införandet av nya IT-lösningar. Verksamhetsutvecklingen ska vara i fokus, IT-lösningarna ett ”means to an end”. Annars finns risken att de flesta fortsätter jobba som förut och IT-lösningen blir istället ett störande moment, ännu en grej att lägga till resten av grejerna – ett komplement. Och de som gillar tekniken och de nya häftiga prylarna kommer vara steget före och jaga nästa nya grej.

%d bloggers like this: